I förra numret av Bjäre NU träffade vi Maria Laakso, smyckesdesigner. Hon valde att skicka vidare Röda Trådens stafettpinne till Malena Capion, sjuksköterska inom kommunen och försvarsmakten, tillsammans med frågan:
”Vad är det bästa respektive mest utmanande med ditt arbete?”

– Det bästa med mitt jobb, är att jag kan hjälpa människor. Det är en fantastisk känsla att jobba i ett fungerande team med olika professioner runt en patient. Det är även fantastiskt att jobba i en bransch där det forskas och hela tiden görs framsteg. Det mest utmanande är ansvaret och att räcka till. Det sämsta med jobbet är känslan av otillräcklighet. I kommunen projektleder man runt patienten och samlar information från olika vårdgivare inom kommun och region, samt omvårdnadspersonal, och så har du vårdtagaren i mitten som ska stå i centrum. Det är ett stort maskineri och ibland har man dagar då man känner att man inte springer tillräckligt fort, inte hinner se till så många patienter som man vill, inte hinner åtgärda så många saker som man vill och inte hinner följa upp så många saker som man planerat.

Kontrasterna i Malenas arbetsliv är stora, men enligt henne själv är det det som berikar. Att ha gjort FN-tjänst som sjuksköterska för svenska Försvarsmakten i krigsdrabbade Mali gör att hon verkligen kan uppskatta det hon har här hemma. Utöver att hon är tidvis tjänstgörande som sjuksköterska i Försvarsmakten vid P4 i Skövde, arbetar hon sedan en tid tillbaka som distriktsköterska i hemsjukvården i Båstad kommun.

Resan mot Mali, den började egentligen redan när Malena var 16 år. Då fick hon nämligen en lapp i skolan om sommarläger i försvarsmakten.
– K3, som innebär kavalleri, i Karlsborg, fanns som alternativ och min pappa sa ”åh kavalleriet, där finns det hästar!” och jag som var hästintresserad tänkte ”yes, ridläger!”, berättar Malena och skrattar.

Hon anmälde sig, men direkt när hon och övriga deltagare kom fram till regementet så möttes de av ett befäl som krossade den visionen av lägret.
– Han sa ”och för er som trodde det här var ett ridläger kan jag meddela att hästarna slaktades för länge sen!”. Jag ringde min pappa direkt och sa att han skulle komma och hämta mig. Men det är en bit från Kivik till Karlsborg så han bad mig sova på saken.

Och Malena bestämde sig faktiskt för att fullfölja lägret, och hade jättekul. De tältade i skogen, paddlade och gick på strapatser.
– Jag gjorde det bästa av situationen och insåg att det här faktiskt var något som passade mig!

Tre år senare tog hon värvning och blev en av de första kvinnorna i Sverige att genomgå utbildningen till stridsvagnsförare på Stridsvagn Leopard. Efter värnplikten arbetade hon kvar på förbandet ett år, innan försvarshögskolorna stängdes efter ett försvarsbeslut 2004.

Malena insåg då att hon fick välja en annan karriär. Hon flyttade till Linköping och läste till sjuksköterska med drömmen om att få jobba internationellt med hälso- och sjukvårdsfrågor. Sin specialistutbildning till anestesisjuksköterska läste hon i Lund.
– Jag läste även statsvetenskap och katastrofmedicin, och kände verkligen att här har, jag hittat något jag brinner för.

Att komma utomlands och göra en insats var alltså något som hela tiden låg i bakhuvudet på Malena.
– Vi är så otroligt privilegierade här, och då känner jag att är man så privilegierad så är det lite grann det här ”är man stark får man också vara snäll”. Jag gör ju det som jag önskar att någon annan hade gjort för mig om rollerna hade varit ombytta!

Det dröjer till 2017 innan Malena åter ingår i den svenska försvarsmakten, denna gången i sin roll som sjuksköterska. Efter en övning året därpå får hon en första förfrågan om hon kan tänka sig att åka till Mali. Först säger hon nej, då tanken är att hon ska vara i Afrika i tre månader och hon inte ser det som en möjlighet i kombination med familjelivet. Hemma har hon man och en treårig son. Men till slut kommer de överens om en period på 8 veckor.
– Men egentligen satte vi av 7-8 månader för detta då det var nära på ett halvår av förberedelser.


Foto: Privat.

I slutet på maj i år anlände Malena till Timbuktu och FNs internationella camp. Ett samhälle helt av tält mitt i öknen och med dygnet runt beredskap.
– Det var både daglig sjukvård, som små sår som kan bli infekterade, till högsta traumaberedskap. Hela registret!

Bara tre dagar in skakas lägret av en granatattack. Som tur var kom ingen till skada. Händelsen gav Malena ett kvitto på att både den träning som försvarsmakten gett, och de arbetslivserfarenheter hon hade med sig, förberett henne på skarpa lägen. Att ta ett djupt andetag, gå in i arbetsrollen och agera.
– Många säger ”Det är så farligt att åka till Mali, var du inte rädd?”, men vi sjuksköterskor ser ju hela baksidan av livet. Vi möter hela tiden den verklighet som många blundar för. Vi är aldrig förskonade från saker. Ingen av oss har några garantier, oavsett var vi är i världen.


Foto: Privat.

Hemma i Båstad igen njuter hon av vardagen. ”För det är den man saknar mest när den inte är där”. Samtidigt drömmer hon lite om nya äventyr. Hennes man har rötter på Grönland och de har alltid tänkt att de någon gång ska åka dit och jobba. Malenas breda kompetens är dessutom just den som eftersöks på de små avlägset belägna sjukhusen på Grönland. Att självständigt kunna jobba både med den dagliga sjukvården och kunna växla upp till akutsjukvård är det som krävs.
– Som sjuksköterska och specialistsjuksköterska får man ungefär 15 arbetserbjudanden i veckan, vissa mer generella och sen ett par specifika. Och jag har faktiskt ganska nyligen fått ett erbjudande just på ett mindre sjukhus på Grönland…

Men just nu lockar det lugna hemmalivet i Båstad.
– Mitt viktigaste jobb är att vara förälder, att jag dessutom har möjlighet att ha mitt drömjobb är bara en bonus.

OM Malena Capion

Namn: Malena Capion
Ålder: 37 år
Bostadsort: Båstad
Yrke: Narkossjuksköterska med distriktsköterskekompetens och förskrivningsrätt
Mitt smultronställe på Bjäre: Älemossen

Malena skickar vidare Röda Tråden till Elin Jensen, yogalärare på Yogalito, med frågan: ”Har du tips på någon andningsövning till alla de som fastnat i julstressen?”

TEXT: THERESE BERSÉUS SUOKAS
FOTO: Privat