Claes Kanold om veckan: Tomheten är redan här

Den stora tomheten har lagt sig som ett dystert hölje över centercourten och utefter de övergivna kajplatserna i den trånga hamnbassängen spanar kvällsflanörerna förgäves efter partajande brats på lyxyachternas akterdäck. Köerna till glasskioskerna har minskat markant och plötsligt är Köpmansgatan åter relativt befriad från turistande biltrafikanter. Den enda trösten i bedrövelsen är att det osannolikt vackra vädret tycks hålla i sig. Man får hoppas att det kommer att mildra smärtan över att Tennisveckan nu är över för den här gången. För vilken vecka det har varit! Igen. 

Personligen blir jag varje sommar lika imponerad över hur väl allting funkar. Visserligen fick vi in desserten innan varmrätten vid ett av våra restaurangbesök, annars har det flutit friktionsfritt. Inga andra större fadäser har nått mina ständigt spanande öron. Ryktet om att Pepe´s Bodega skulle brunnit ner i torsdags eftermiddag visade sig vara aningen överdrivet. Den svavelosande rök som vällde ut från de övre regionerna i Varmbadhuset tillhörde den så kallade Bubbles & Brunch-festen uppe på LOFT och var helt ofarlig. 

Förr i tiden hade jag förmånen att i olika funktioner få vara med och verka i den stora föreställning som utspelar sig under juli månads andra hälft här i Båstad. Plockat disk, burit tallrikar, ”stått i dörren”, sålt korv med bröd mitt i natten när nattklubbarna stängt. Med mera, med mera. Jag vet inte hur många tunga kartonger jag burit, hur många stolar och bord jag genom åren flyttat fram och tillbaka eller hur många brickor med glas jag har tappat. Jag vet inte hur ofta jag tänkt att det här går aldrig, det finns ingen chans att vi kommer att hinna, hur ska det här kunna bli färdigt i tid. Ändå lyckas man på något underligt vänster. Varje gång. 

Nu för tiden är det barnen till mina före detta kolleger som får uppleva samma sak. Det är de som går in i ”tennisveckabubblan” och jobbar tjugo timmar om dygnet, knappt sover en blund och som till slut blir så trötta att de knappt vet om det är Båstad eller Bålsta de befinner sig i. Ändå orkar de flesta med avslutningsfestnatten på söndagen. Den är ett obligatorium. Ett stökigt eufori man aldrig glömmer om man varit med om. Ett av mina egna mest bestående minnen av en sådan söndagsnatt var att jag av någon anledning då valt att klä mig i vit kostym. Som förstås inte var lika vit när jag vaknade upp i den. Just den sommaren detta utspelade sig hyrde jag en idyllisk stuga långt ute i Kattvik, men på grund av olika orsaker (champagne, vin och en och annan drink) kunde jag inte cykla ut till stugan mitt i natten. Så jag tog beslutet att lägga mig och vila en stund på en av de solstolar jag hade uppställda på stranden (att hyra ut solstolar var ett av alla mina konstiga sommarjobb är i byn). ”Jag ligger här till solen går upp och jag piggnat till, sedan cyklar jag hem” tänkte jag. Felet var att jag inte vaknade av att solen gick upp utan av att en sommargäst stod och försökte väcka liv i mig för att han ville hyra en solstol. Möjligen hade han synpunkter på min inte helt passande outfit eller på min uppenbarelse i mer generella termer, men det sa han inget om. Har det varit Tennisvecka så har det. 

Barnen berättar för sina föräldrar om hur veckan har varit och tillsammans konstaterar vi att i princip ingenting har förändrats sedan våra egna glansdagar för nu alldeles för många år sedan. Allt är lika stressigt, lika roligt och minst lika galet. Och pratar man med generationen som var verksam i ”fest- och servicebranschen” innan oss, det vill säga kring mitten av förra århundradet såg det ut på ungefär samma sätt. 

Hur står sig då 2018 års version av Tennisveckan i konkurrens med de sjuttio föregående Tennisveckorna? Oberoende på vilka olika parametrar man räknar in, som vilka prominenta ansikten som visat på sig på Hedersläktaren på dagarna eller vem som haft VIP-bord på nätterna eller hur vädret har varit, så hamnar årets upplaga definitivt på tio-i-topp. Mest tack vare vädret förstås. Att vi inte behövt bekymra oss om det har varit helt magiskt. Bara att vi har kunnat sitta utomhus i kortärmat till sent på natten och att vi kunnat bada i havet dygnet runt förvandlar oss alla till betydligt lyckligare människor. Vitamin D gör susen! 

Författaren till dessa rader har – egentligen mot alla odds – haft en alldeles förträfflig vecka. Enda smolken i glädjebägaren är att inte filmstjärnan och torekovbon Hugh Grant dök upp på någon av tennisfesterna, det hade jag mot bättre vetande slagit vad om att han skulle göra. Å andra sidan dök istället en annan stjärna i mitt liv upp, det kompenserade med råge vadslagningsförlusten. Det värsta med sådana besökare är att det uppstår ett förfärligt vakuum när de åker hem igen. Ungefär som när Tennisveckan är över.


Claes Kanold
krönikör