Inom skyddade områden med känsligt djurliv eller många besökare gäller kopplingstvång.

593

På väg ut på en vårlig promenad råkade jag för en tid sedan ut för en skrämmande upplevelse. Jag hade hunnit en bit på området utanför vår tomt, när två skällande hundar kom rusande upp från stigen nedanför. De stannade ilsket skällande framför fötterna på mig och blockerade stigen. Hundarna var ungefär så stora som den på Naturreservatets skylt ovan och de påminde om varandra. Efter att ha googlat på hundraser har jag kommit fram till att det kan ha varit amerikanska bulldoggar eller några andra större bulldoggvarianter. Genom mitt huvud for nyhetsartiklar om hundbitna människor och, även om jag hade två stavar att försvara mig med, blev jag riktigt rejält rädd.

Båda hundarna hade ordentliga koppel, men ingen som höll i dem. En kvinna, som hörde hundarnas oljud, kom uppspringande nerifrån och tog tag i kopplen. När jag sa att jag var hundrädd, ropade hon ner till sina vänner, och alla hundar kopplades. Det visade sig vara ett sällskap med cirka sju hundar, som tagit sig till Dagshögsområdet för att njuta av våren.

Då jag sade till kvinnan som ”räddade” mig att hundar ska hållas kopplade på natur-vårdsområdet, sade hon emot mig. Hon hävdade med bestämdhet att det räcker med att hundägaren har kontroll på sin hund. Och hon hävdade att hon kunde de lagar och regler som gäller. (Dock – bevisligen hade hundägarna vid detta tillfälle inte kontroll över sina hundar…)

Vid varje ingång till naturreservatet sitter ovanstående skylt. De flesta hundägare har sina hundar kopplade, men kvinnan här ovan är inte ensam om att strunta i regeln på skylten. Det är inte heller första gången som jag kommer i delo med hundägare om denna fråga. När jag sa till en ”dam”, vars hund alltid springer lös på naturvårdsområdet medan matte kommer traskande långt efter, att hundar ska vara kopplade, svarade hon ordagrant: DET SKITER JAG I ! Naturreservatets föreskrifter är tydliga, men efterlevnaden är i många fall bristfällig.

Nu är det åter vår med allt positivt som det för med sig. Vitsippor och blåsippor blommar för fullt på Broddarps utmark. Vårens första huggorm och dito snok har ringlat över stigen. Och vårfåglarna är tillbaka i buskar, snår och nere vid havet. Nu förvandlas strandmalarna till veritabla barnkammare för de fågelarter som häckar strandnära. Min hund är så snäll, den skadar inga fåglar, säger hundägaren. Men att hunden kanske är snäll förstår ju inte fåglarna. För häckande större strandpipare, tofsvipor, rödbenor med flera arter är lösspringande hundar ett direkt hot. Och för många av oss människor är de skrämmande företeelser, som man helst vill slippa råka ut för.

Påståendet att det räcker med att hundägaren har kontroll på sin hund stämmer inte när det gäller Bjärehalvöns kustreservat. Inom skyddade områden med känsligt djurliv eller många besökare gäller kopplingstvång. Det borde vara självklart att den väl motiverade regeln att hundar ska vara kopplade på naturreservatet respekteras och efterföljs av alla.
Ska det vara så svårt att begripa?

KARIN FALKMER
Burensvik