Lördagen den 12 augusti 2017 kan gå till tennishistorien. Det var nämligen då det stod klart, vid pass strax över klockan elva på förmiddagen, att den den gänglige tonåringen Leo Borg spelat hem den första stora titeln i sin tenniskarriär. Svensk mästare för 14-åringar. BjäreNU var förstås på plats och fick den första intervjun med den nyblivne mästaren. Och därefter en exklusiv kommentar från en påtagligt stolt pappa Björn.

Matchen var mycket välspelad, tempot högt med offensivt spel från bägge sidor nätet. Leos motståndare var favorittippade Isac Strömberg, välmeriterad spelare från Åkersberga TK norr om Stockholm. Men han var chanslös. Leo Borg hade plockat fram en explosiv vinnarskalle, tog välavvägda risker, hade bra längd på slagen och gjorde knappt några misstag. Matchen slutade med övertygande siffrorna 6–2, 6–2 och det var egentligen aldrig något snack om saken!

Leo hade matchen i sin hand från första serve till avgörande forehand. Många undrar nu säkert om det går att jämföra hans spelstil med pappa Björn (som för övrigt fick direktrapport via SMS hem till villan i Nacka från en god vän som befann sig bland den drygt hundrahövdade publikskaran på den trånga läktaren) och på den frågan måste svaret bli ett rungande ”Nja”.

Leo visar mer känslor på banan. Han knyter näven och vrålar JAA när han vunnit en tuff boll. Han spelar mer modernt, på något svårdefinierat vis, känns det som. Mer riskbenägen viskar tenniskonnässören som sitter bredvid BjäreNUs utsände på plats och som sett Björn Borg in action flera gånger på den tiden det begav sig. Leo verkar oerhört säker och målmedveten, inte tillstymmelse till nerver.

Och han är ödmjuk och väldigt sympatisk, drag han delar med sin far. Direkt efter matchen måste Leo, som kutymen påbjuder, sopa sin banhalva. Det ser hemskt trevligt ut. Han är förstås ivrig att ringa hem till mamma och pappa för att berätta, men tar sig ändå tid att svara på några korta frågor från det enhövdade pressuppbådet, dvs BjäreNUs utsände!

Grattis Leo Borg som precis slagit in matchbollen i finalen i 14-årsklassen i JSM. Vi tar den gamla oundvikliga sportjournalistfrågan: ”hur känns det?”.
– Tack så mycket, det känns helt fantastiskt. Detta är min första stora titel, jag är mycket nöjd.

Vad tycker du om att spela här på Drivan?
– Det är en jättefin anläggning, allt är jättebra, jag trivs här.

Du gillar Båstad också?
– Det gör jag, jag var ungefär tio år när jag var här första gången.

Skulle du vilja bo här till och med?
– Jag kommer i varje fall att vara här flera somrar till så man vet aldrig, när jag blir lite större kanske! Nu måste jag ringa hem till mamma och pappa, haha!

Vi lämnar så klart grabben i fred. Ser hur han lyfter mobilen och börjar prata. Han ser så genuint lycklig ut när han fått föräldrarna på tråden. Vankar fram och tillbaka på gräsmattan mellan banorna och omklädningsrummet.

Ungefär en timme senare är det BjäreNUs tur att växla några ord med Borg senior. Det hörs tydligt hur stolt och rörd pappa Björn är:
– Vi är enormt glada Patricia och jag. Leo älskar att spela tennis och gör det med stort hjärta. Han har varit mycket ute i Europa och spelat och satsar verkligen stenhårt.

Vi som satt på läktaren tyckte han var grym och att det nästan är roligare att titta på när juniorer spelar än seniorer!
– Det var kul att höra. Synd att vi missade just den här turneringen, annars brukar vi försöka vara med när han spelar.

Ja, ni har ju varit i Båstad några somrar de senaste åren, även när du inte haft några mer officiella uppdrag.
– Precis. Det är alltid något speciellt med att komma ner dit. Jag minns själv när jag var i Leos ålder och var där och spelade första gången. Jag är så glad att han nu får uppleva ungefär samma sak.

Utan att sätta för hård press på Leo; vad har ni för förväntningar inför framtiden?
– Vi tar det lugnt. Han satsar seriöst och vill absolut komma framåt. Så länge han tycker det är kul, och det vet vi att han gör, är det bara att fortsätta. Vi stöder honom förstås så gott vi kan.

Då ses vi i Båstad nästa sommar!
– Absolut, det hoppas jag!

TEXT & FOTO: Claes Kanold