I förra numret av Bjäre NU träffade vi Karoliina Eveson, fysioterapeut. Hon valde att skicka vidare Röda Trådens stafettpinne till Peter Kling på Kattviks Café, tillsammans med frågan:
”Hur har sommaren varit?”
– Den har varit jättebra, det har varit fantastiskt väder! När man står i kassan träffar man trevligt folk som man inte träffar annars, allt från trettonåringar till gamla gubbar, och mycket krabbfiskande familjer. Det är liksom inte bara en kategori av människor.

Både Peter och hans fru Katarina jobbar på StenaLine, och tillbringar varannan vecka till sjöss. Men eftersom det arbetas intensivt den veckan som de är borta, blir det även mycket ledighet.
– Du jobbar kanske 20-22 veckor om året, så du har ganska mycket fritid, säger Peter och menar på att det var en stor anledning till att de tog på sig att även bedriva Kattviks Café, eller Kattvikskiosken som den egentligen heter.

Det började med att Katarina hjälpte den tidigare ägaren att bedriva verksamheten, och sen kändes det naturligt att det var de som skulle ta över när den blev till salu. Nu har de drivit caféet i 25 år, och det är ett riktigt familjeföretag.
– Sönerna Max, Filip och Alex jobbar konstant i kiosken! Det är deras sommarjobb och de är nästan födda därute, säger Peter skrattande.
– Alex var väl fem år när han började gå ut med brickor. Då fick han en våffla att servera och han fick jättemycket dricks, minns Katarina.

Även Peters mamma, Barbro, är ett känt ansikte i Kattvik då hon ofta står i kassan.
– Hon är väldigt populär, det är många som frågar ”var är din mor?” när hon inte är där.

Peter erkänner att det inte alltid är lätt att stå hela familjen på så få kvadrat, men att det trots allt är kvalitetstid med barnen.
– Vissa åker till Maldiverna för att lära känna sina barn, det räcker att vi åker till kiosken, skojar han.


Kattviks Café. Foto: Prival (Katarina Kling)

Mycket far- och sontid har det även blivit på fotbollsplanen. Peter har varit tränare för två av sönerna, och den äldstas lag följde han från starten som femåringar till de gick upp i A-laget.
– Jag spelade själv jättemycket fotboll under uppväxten, berättar han, och tillägger skrattande att han tänkt bli fotbollsproffs men att det var för mycket annat som hägrade och distraherade.

Utanför plan var fiske ett stort intresse. Hans pappa hade en båt och han började fiska lax och horngädda i Laholmsbukten i 8-9-årsåldern.

Att Peter hamnade på sjön i arbetslivet var en ren slump. Efter att ha sommarjobbat alla ungdomsåren på NP Nilsson så fick han fast jobb när han gick ut skolan och fortsatte gneta på.
– Sen var det en sommar som en kompis till mig frågade om jag kunde hjälpa till en vecka. Han jobbade på båt och de behövde folk. Jag hoppade in på min semester.

Peter trivdes så bra att han strax efter bytte karriär och gick till havs. Han började som förrådsman, men har under sina 25 år i företaget hoppat runt och arbetat på så gott som alla positioner ombord.
– Just nu jobbar jag som cruise manager och gör program för passagerarna, har hand om artister och påar dem på scen. Men det är ett vikariat, egentligen är jag supervisor i restaurangen. Och så jobbar jag även som assisterande service manager.

Peter tror själv att han under sina år har arbetat på i princip alla StenaLines båtar, men just nu är det oftast turen mellan Oslo och Fredrikshamn som han åker med. Att han tillfälligt har gått från restaurang till nöje, har varit en omställning, även om vissa delar av uppdragen är lika.
– Det svåraste har varit att stå på scen. När jag blev tillfrågad om tjänsten sa de ”det fixar du, du kan prata med människor och stå på scen”. Det kan jag fan inte alls, tänkte jag, men nu har jag stått på scen och pratat till 900-1100 personer! Men det är faktiskt nästan lättare det, än att kanske sitta 20 stycken i en konferens, tycker jag.

OM Peter Kling

Namn: Peter Kling
Ålder: 50 år
Bostadsort: Båstad
Yrke: Cruise Manager på Stenaline
Mitt smultronställe på Bjäre: Torekov

Peter skickar vidare Röda Tråden till Björn Bergström, egenföretagare, med frågan: ”Hur startade ni Beslag Design?”

TEXT & FOTO: THERESE BERSÉUS SUOKAS