Trots att hon vuxit upp i Paris har hon aldrig någonsin tillbringat 14 juli i sitt hemland. Nej, den franska nationaldagen firas alltid i Vejbystrand, dit den multibegåvade fotografen Solveig Herrström de Luze begivit sig varje sommar ända sedan hon föddes. Pappa är svensk, mamma fransyska, konstnär respektive skådespelerska. Så det är ingen överdrift att hon har det kreativa skapandet i blodet.

Första kameran fick hon i present som nybliven tonåring – en Olympus, inköpt i Ängelholms enda fotoaffär. Första konstnärliga fotot säger minnet att hon måste tagit i naturreservatet i utkanten av sommarparadiset Vejbystrand. Solveig Herrström de Luze har bott i Paris hela sitt liv, förutom de tre åren hon spenderade på Tumba Gymnasium i Stockholm. Hon har utbildat sig till grafisk designer i sin hemstad och genomför just nu andra årets Master-studier av tre vid prestigefyllda The National School of Visual Arts of La Cambre i Belgiens huvudstad Bryssel, med inriktning fotografi. Där är hon en av sju elever i sin klass. Den 28-åriga svenskfransyskan har redan ställt ut sina konstnärliga foton i Paris, Norrköping, Ängelholm och nu senast i tillfälliga hemstaden Bryssel.
– Från början var fotograferandet något jag inte trodde skulle kunna leva på, erkänner Solveig när vi ses i Stockholm, där hon är på en kort visit för att hälsa på gamla kompisar från gymnasietiden.
– Det var först i Paris, på skolan där jag läste grafisk design och visuell kommunikation som jag förstod att det fanns en möjlighet för mig. En av mina lärare köpte de första fotona jag tagit under utbildningen. Han uppmuntrade mig och sa att jag verkligen måste satsa på fotograferandet och tipsade om skolan i Bryssel. Voilà – jag sökte och kom in!

Solveig bär ständigt sin kamera med sig. Hon säger att hon är väldigt spontan när hon tar bilder.
– Jag planerar inte innan utan upptäcker alltid grejer omkring mig när jag till exempel är ute och promenerar. Sedan efteråt när jag tittar på bilderna jag tagit ser jag kopplingar som bildar en serie, en historia. Teman som ofta kommer tillbaka är nostalgi, melankoli, romantik, alltid med väldigt mycket färger.
– Jag fotar inte så mycket människor, mina bilder är mer åt det abstrakta hållet, där jag hittar former, skuggor och ljus. Jag blir ofta överväldigad av vackra saker och försöker fånga ögonblicket i stunden, i dess naturliga ljus utan att redigera i fotoshop efteråt.

Med bara drygt ett år kvar av sin Master-utbildning är det naturligtvis så att Solveig Herrström de Luze umgås med funderingar inför framtiden. Det visar sig att tankarna bär åt olika håll.
– Jag vill fortsätta göra utställningar, men också gärna se mina foton i tidningar. Då jag är intresserad av mode vore det kul att fota det, modebilder kan ju också vara konstnärliga.

En annan vision är att få jobba med film, som Art Director eller regissör. Solveig har redan börjat öva på det rörliga bildmediet, tillsammans med vänner. Det har blivit några ”hemmagjorda” kortfilmsprojekt och det har givit mersmak.

Fast någon film om Vejbystrand verkar inte finnas i pipeline, här är det ledighet och sommarlov som gäller.
– Där har jag varit minst en månad varje sommar sedan jag var liten. Sverige har alltid varit som ett drömlikt paradis på jorden för mig. Paris kan vara en lite aggressiv och stressig stad ibland så det är alltid så skönt att komma hit. Det är här jag mår som bäst!
– Det första jag gör när jag kommer är att gå ner och bada. Sedan gör vi det nästan varje morgon. Pappa kommer och väcker mig, vi tar på oss tofflorna och badrockarna och traskar några minuter ner till havet. Sedan går vi upp och äter frukost ute i trädgården.

Några andra måsten?
– Långa promenader eller cykelturer i natur-reservatet. Och så älskar jag att laga mat. Den 14 juli är Frankrikes nationaldag så då gör vi alltid franska rätter. Jag har faktiskt aldrig varit hemma i Paris på vår nationaldag.

Solveigs minst sagt geniala förebilder:

Fotografer: William Eggleston, Saul Leiter, Lee Wei Swee, Ren Hang och Hugo Comte.
Regissörer: David Lynch, Aki Kaurismäki, Roy Andersson och Eric Rohmer.

TEXT: CLAES KANOLD
FOTO: PRIVAT