Anhörigföreningen kämpar för närvaro och stöd

Av Johan Jönsson

Anhörigföreningen i Laholm–Båstad fortsätter sitt arbete för att stödja människor som vårdar eller stöttar närstående i hemmet – men antalet medlemmar har minskat kraftigt de senaste åren, särskilt i Båstad.

Föreningen, som startade 2013 som ett samarbete mellan de båda kommunerna, hade som mest omkring 60 medlemmar. I dag är antalet nere på cirka 20.

– Vi vill gärna visa att vi finns och komma in tidigare i processen, innan anhöriga hamnar i kris, säger ordförande Lillemor Jonsson, som varit med sedan starten.

Hon startade föreningen samtidigt som hon själv vårdade sin make, som senare gick bort. I dag fortsätter hon engagemanget för att ge andra anhöriga stöd och gemenskap.

– Det är viktigt att få träffa andra som är i samma situation. Bara att kunna prata med någon som förstår betyder oerhört mycket.

Enligt föreningen är verksamheten ojämnt fördelad mellan kommunerna. Laholm har ett etablerat Anhörigcentrum, medan Båstad saknar en motsvarande fast verksamhet.

– I Båstad har vi svårare att nå in i systemet och få insyn. Vi lämnar broschyrer, men vi får inte själva kontakta anhöriga – det måste gå via handläggare, säger Lillemor Jonsson.

Hon menar att det gör att många anhöriga nås först när situationen redan blivit akut.

Samtidigt upplever föreningen att intresset finns, men att det saknas struktur för att fånga upp anhöriga i tid.

Anhörigföreningen Laholm-Båstad stöttar människor som vårdar närstående i hemmet. Foto: Johan Jönsson

I Laholm finns Anhörigcentrum på Järnvägsgatan 3, som erbjuder kostnadsfri hjälp utan journalföring. Där kan anhöriga få samtal, delta i grupper, utbildningar och föreläsningar.

Anki Johansson, som arbetar på Anhörigcentrum, beskriver anhörigas roll som ofta osynlig men avgörande.

– Anhöriga är en samhällsbärande funktion. Nästan en femtedel av Sveriges vuxna befolkning ger omsorg till någon närstående, och många gör det flera timmar i veckan, säger hon.

Hon betonar vikten av tidiga insatser:

– Vi måste nå anhöriga tidigt, annars riskerar de att bli utmattade innan de ens får stöd.

Lillemor Jonsson har själv lång erfarenhet av att vara anhörigvårdare. Hon beskriver hur hon under flera år ansvarade för medicinering, kontakter med vården och vardagsplanering när hennes man var sjuk i cancer.

– Jag var hans sekreterare, säger hon med ett leende, men syftar på det stora ansvar som ofta hamnar på anhöriga.

Hon lyfter också vikten av att komma bort från hemmiljön och få avlastning.

– Man måste få komma utanför hemmet och prata med andra. Annars blir det för tungt.

Anki Johansson på Anhörigcentrum i Laholm berättar vilka skyldigheter socialtjänsten har gentemot anhörigvårdare. Foto: Johan Jönsson

Både föreningen och Anhörigcentrum är överens om att anhörigstöd behöver komma in tidigare i vårdprocessen.

– Det är ofta när det redan är för sent som anhöriga söker hjälp, säger Lillemor Jonsson.

Hon hoppas att fler ska våga ta kontakt – innan situationen blivit ohållbar.

– Vi vill inte att någon ska behöva gå igenom allt ensam.