Klik venligst
BJÄRE 2022-08-14 KL. 07:53

Från krigszoner till bärodling på Bjäre

Av Erica Elmberg

Bjäre Oljeriggar i Nordsjön, gruvmaskiner i Liberia, dammbyggen på Sri Lanka och skolor i Angola. Och så förstås odlingar med hallon, blåbär och krusbär i Hallavara. Egentligen är det osannolikt att Bertil Pettersson hunnit skapa allt detta i sitt liv.

Från krigszoner till bärodling på Bjäre
Snart mognar de goda och nyttiga blåbären, men i år blir det självplockning, förklarar Bertil. FOTO: ERICA ELMBERG

De flesta känner honom nog som Bär-Bertil på Bertilsgården i Hallavara. Mannen som basar över ett antal tunnland med hallon, krusbär, svarta vinbär och blåbär. Men hur många känner till hans spännande bakgrund i maskinernas, kyrkans och människornas tjänst?

Vi tar det från början:
Mitt under brinnande krig föddes Alf Bertil Persson på en liten gård i Västra Karup. Intresset för maskiner fick han utlopp för när han som tonåring började arbeta på Lantmännen Maskin. Men redan efter ett par år kliade det i entreprenörsfingrarna, och rätt som det var stod Bertil där med egen mack och verkstad. För säkerhets skull drev han också en kiosk i Båstad. Fast så var det det där med nyfikenhet på världen.
– 1974 var jag med och byggde en norsk oljeplattform utanför Strömstad. Sen tog det lång tid innan jag kom hem igen. Jag åkte till Liberia, som är ett land med mycket gruvdrift. Främst järnmalm. Jag konstruerade och renoverade grävmaskiner och borrmaskiner.

Han pekar på en bild på kontorsväggen som vimlar av dokument och foton.
- Vissa, som den där, var gigantiska. Lika stora som vår kyrka.

För Bertil är kyrkan viktig. Metodistkyrkan har varit hans ständiga följeslagare och arbetsgivare. Det var också genom den som han träffade sin fru, norska barnmorskan Karen. Vigselcertifikatet sitter naturligtvis på väggen.
– Vi gifte oss där nere, i kyrkan på missionsstationen i Liberia.
Och så påpekar han att missionsarbete i modern tid inte innebär att man reser ut för att frälsa folk i andra länder.
- De är i regel väldigt religiösa redan. Men vi hjälper till med kyrkan, med skolor, infrastruktur, sjukhus och annat.

Nästa hem byggdes upp på Sri Lanka. Karen ägnade sig åt blivande mödrar och kvinnors hälsa. Bertil åt stora dammbyggen som skulle ge vattenkraft. Sedan blev det Indonesien, och 1985 Angola. Där skulle paret stanna i åtskilliga år. Ett land söndertrasat av ständiga inbördeskrig, men också fyllt av värme och glädje. I den gamla portugisiska kolonin frodades, precis som i Brasilien, sambarytmerna. Något som passade den dansglade Bertil perfekt!


Den röda gården i Hallavara är välkänd för alla bärälskare. Till Bertil har de kommit år efter år för att köpa hinkar med blåbär, hallon, svarta vinbär och krusbär. FOTO: ERICA ELMBERG


I det eftersatta Angola behövdes verkligen en kraft som Bertil från Bjäre. Vi läser en attest utfärdad av den norska metodistkyrkans missionssällskap, och blir alldeles matta. Här berättas att Alf Bertil Pettersson i perioden 1985 till 1990 ansvarade för driften av stationens sjukhus med 70 sängplatser och 40 anställda. Ansvarade för transporter av materiel och mediciner från huvudstaden Luanda till deras by Malange. 40 mil genom glödande krigszon. Ansvarade för vägar och vattenförsörjning, ett jordbruksprojekt på 220 hektar, uppförande och renovering av byggnader, alla former av transportmedel, maskiner, mat till patienter, räkenskaper och rapportering. Och lite till.
– Sen åkte vi hem och var i Sverige under några år. Vi vidareutbildade oss på Lunds universitet.

Hustrun Karen Odberg Pettersson läste till läkare och doktorerade. Blev biträdande professor, alltid med kvinnohälsa i fokus. Reste sedan runt världen och utbildade lokal sjukvårdspersonal. Bertil pekar på en världskarta med blå och röda prickar.
- De röda betyder att hon varit på plats, de blå att hon utbildat på distans. Eller att sjukvårdspersonal kommit hit och fått undervisning.

Hon arbetade också tillsammans med Hans Rosling. De hade sina duster i början, men blev sedan mycket goda vänner. Och nog var det så att den förnuftiga Karen hade en förmåga att hålla den väldigt entusiastiske Rosling i schack.

1992 var Bertil tillbaka i Angola, den här gången som ansvarig för ett socialt program med utbildning för gatubarn.
– Det fanns 200 000 gatubarn i slummen. 200 000… Många av dem levde på den stora soptippen där de krafsade fram något att äta. Så de första skolorna byggde vi där.

Att utbilda de unga blev ett norskt jätteprojekt. Totalt åtta skolor ritades, prefabricerades och byggdes av Bertil. Och när det hela var klart kom nuvarande NATO-chefen Jens Stoltenberg, som då var näringslivs- och energiminister, ner och invigde.
– Varje år såg vi till att 4 000 barn blev läs- och skrivkunniga.

Snart blev krigssituationen ohållbar, och familjen Pettersson fick fly. Året efter var de tillbaka och stannade tre år till. Då hade upplevelsen av så mycket våld och elände och utnyttjande staplats inom Bertil att han kollapsade av utbrändhet.
– Jag kunde inte gå, inte se eller höra. Det var förfärligt.

Lyckligtvis hade han tidigare, som sparbössa, köpt en bit mark hemma på Bjäre. Vid natursköna Hallavara med milsvid utsikt över Kattegatt. I söder Väderön. I norr, vid siktigt väder, Falkenberg. Här byggde han nu sin röda gård.
– Jag köpte en traktor, en vagn och ett rejält järnspett. De hade vält stenmurar över åkrarna, och stenarna låg spridda över allt. På den rensade jorden började jag odla jordgubbar.

Efter hand tillkom hallon, krusbär, svarta vinbär och blåbär. Inte de stora och ganska menlösa amerikanska blåbären, utan en utvecklad trädgårdsvariant av de svenska vilda. Lite mindre, lite blåare och mycket godare.
– Vi ville inte ha självplockning – det lönar sig inte. I stället uppfann jag hinkmetoden. Med hjälp av mina rutinerade polska bärplockare har vi fyllt hinkar med bär. Folk har beställt och hämtat här.


Ett helt liv på en kontorsvägg. Här finns bilder på allt från barnbarn till jättelika grävmaskiner, från vigselbevis till arbetsattest. FOTO: ERICA ELMBERG


Men kriget i Ukraina, och också pandemin, påverkar även en bärodlare i Hallavara. De polska arbetarna, som har sina hemtrakter nära gränsen till det krigshärjade landet, vågar inte lämna sina familjer utan blir nu hemma. Bertil, som fyllt 81, hinner naturligtvis inte sköta allt. Det får nu bli självplockning trots allt. Man kunde ju tänka sig att flyktingar från Ukraina skulle kunna komma och plocka.
– Det hade de säkert gärna gjort, men det får de inte enligt de svenska reglerna. Där är danskarna mycket smidigare och tillåter att de flyktingar som gärna vill arbeta för sitt uppehälle kan göra det.

Han tystnar och tittar kärleksfullt på den röda gården.
- Vi får se hur länge jag orkar. Vi har ju levt ett fantastiskt liv, speciellt här på Bjäre. Men var sak har sin tid…