”Gör inte mycket för att jag måste – utan för att jag vill”

Av Per Brolléus

Hon drivs av utmaningar, går vägar som hon definitivt inte alltid hade tänkt sig och hon mår bra av det. Det här handlar om 36-åriga Örkelljungatjejen Sofie som blivit en guru i blombranschen och som äntligen hittat riktigt hem – i Ängelholm.

Ska jag öppna en butik, behöver jag bara ett kontor eller är det en ateljé jag vill jobba i? Ungefär sådär resonerade blomsterinspiratören Sofie Danielsson-Söhr när hon landade i Ängelholm med man och barn. Det blev ett mish-mash av alltihop och en lagerlokal som ett gäng fastighetsskötare hade samlat allsköns skit i.

– Fick nys om det här stället, kom hit och tittade och föll pladask. Det såg för jäkligt ut här inne, men jag visste att här har jag hittat hem.

Sofie slår ut med armarna i den lokal (hon har själv inget riktigt bra namn på vad det är) mellan Klippanvägen och Heimdallgatan som hon utvecklat till att bli en slags kreativ mittpunkt. Nyligen flyttade frisören Louise in och sedan ett tag tillbaka finns fotografen Lena här med sin ateljé.

– Jag bara njuter av att kunna jobba här i vad-det-nu-är jag har.

För många är Sofie kanske mest känd som blomsterdesignexperten i Nyhetsmorgon på fyran. Här är hon en återkommande gäst och det hon gör där är som en slags spegelbild av hennes instagramkonto där hon sätter ihop blommor med gud-vet-vad för att skapa sådant som kan inspirera. Och hennes inspirerande och kunnande har gjort livet en aning flängigt.

– Ja du milde tid. I femton år har jag flängt runt i Sverige och världen på olika uppdrag. Blommorna är ju såklart alltid i centrum, men ibland har jag tävlat i blomsterdesign, ibland som föreläsare eller inspiratör och numera även en del som domare på bland annat blomster-VM.

Hon har själv en sjundeplats som topp när det gäller världsmästerskap från VM i Singapore, men den medialt största uppmärksamheten fick hon utan tvekan när kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel.

– Ja, det går ju inte komma ifrån att det var en riktig höjdare. Efter bröllopet så har jag fått chansen att jobba med stora företag och skapa blomsterarrangemang. Och jag älskar att leta efter nya material att kombinera ihop med, till exempel, snittblommor, säger hon och studsar liksom vidare i intervjun utan att fastna särdeles många sekunder i enskilda händelser.

– Jamen jag är ju sån. Drivs av utmaningar och vill absolut inte stå still. Kommer du tillbaka till det här stället om några månader så kommer det inte se likadant ut.

Blomsterdesignern Sofie Danielsson-Söhr. Foto: Per Brolléus

Det ska hända saker – och det händer saker – runt om Sofie hela tiden. Men mitt i intervjun stannar hon upp och börjar prata om en saknad. För i allt flängande och i alla projekt så behövde hon en fast punkt. Det blev fredagarna.

– Yes. Fredagarna vill jag vara här och träffa människor. Så på onsdagar skickar jag ut en fråga till mina följare och kunder om de vill ha en fin fredagsbukett. Folk svarar och swishar och jag ser till att på fredag är buketten klar och folk kommer in här, tar en kopp kaffe och kanske köper något som just då finns här.

Det är här nånstans som jag som reporter försöker bli klok på vad Sofies lokal är.

En ateljé. ”Ja, absolut.”

En butik? ”Ja, ibland.”

Ett showrum? ”Ja, oftast.”

En studio? ”Ja, men det låter så pretentiösat.”

– Fredagarna och det här upplägget med blombuketterna har blivit nästan heligt. Det ger väl viss styrsel av mitt liv, skrattar Sofie och klickar bort sin man för andra när han försöker ringa henne.

– Han får vänta.

Sofie är en världsstjärna i blomsterdesignvärlden. Men att vara på den nivån måste väl alltid vara förenat med risken att bli passé? Eller åtminstone skräcken för att inte vara ”med i matchen”? 36-åringen funderar en stund innan hon svarar…

– Jo, det är såklart så. Men hela det här jobbet jag har handlar om att skapa nytt och sätta trender. Och jag kan lova dig att jag kommer göra allt för att hänga kvar på den positionen. Jag har väl hittat ett ”språk” som fungerar och som jag hela tiden försöker utveckla. Och jag mår ju bra av att leva så här…

En sista fråga. Vad tror du andra tänker om dig?

– Oj, det var en svår fråga. Kanske att jag är glad…

Vi reser oss för att ta några bilder i ”lokalen” som bara kan beskrivas genom att folk själva tittar in, när Sofie plötsligt kommer på det.

– Nu vet jag. Jag tror folk tänker ”gud vad hon håller på”.