Klik venligst
Klik venligst
Klik venligst
BJÄRE 2021-11-13 KL. 09:30

Johan drabbades av prostatacancer – Jag har fått ut mycket positivt

Av Erica Elmberg

Det pratas mycket om bröstcancer. Kanske något mindre om prostatacancer, trots att det är Sveriges vanligaste cancerform. En som vill ändra på det är Båstadsbon Johan Olmarker, själv drabbad.

Johan drabbades av prostatacancer – Jag har fått ut mycket positivt
Tack vare tidig upptäckt har Johan Olmarker klarat sig igenom sin prostatacancer. Nu engagerar han sig för forskning om cancer.

Ibland kan det löna sig att vara lite extra på tårna. Eller ängslig, som Johan Olmarker kallar det.
– Jag har nog alltid varit det, utan att vara hypokondrisk. Sådant som kan kollas ska kollas. Kanske bidrog det att flera män i min närhet drabbades av prostatacancer, bland andra min svärfar.
Redan som 39-åring ville Johan att hans läkare skulle ta ett PSA-prov på honom, men läkaren vägrade. ”Du är alldeles för ung.” Sex år senare, i april 2015, ställde Johan frågan igen vid en hälsokontroll.
– Jag hade inga konstiga symptom eller så, kanske kissade jag lite oftare. Men jag sa: ”Nu VILL jag göra det där PSA-testet.
Läkaren suckade väl lite, men gick med på det. Blodprovet visade rejält förhöjda värden. Johan remitterades till en urolog på Ängelholms sjukhus. Där togs biopsier, vävnadsprov, på tolv ställen i prostata. En tumör upptäcktes och han magnetröntgades för att man skulle få en bättre bild av den.
– Jag skulle fylla 45 och var nygift. Att få ett sådant besked var allt annat än muntert.

När Johan hunnit samla sig efter diagnosen började han fundera.
– Jag tänkte ”vad gör jag nu?”. Så jag gick en inre snabbkurs för att lära känna mig själv bättre. Jag är ganska pragmatisk och kände att jag skulle greja det här. Jag fick en speciell känsla, en styrka som inte går att beskriva.
Det visade sig att det finns två sätt att angripa prostatatumörer: strålning eller operation. Johan fick välja.
- Det kändes lite konstigt. Det är ju inte jag som är specialisten, jag är en simpel sporthandlare från Båstad. Så jag pratade med en onkolog, som i mitt fall rekommenderade operation. Jag har en vän som är läkare på thoraxkliniken i Lund, och bad honom luska runt lite vem som är bäst på prostataoperationer. Svaret blev Thomas Jiborn.

Johan började sätta upp mål. Han har alltid tränat. Spelat basket, tennis, sprungit långlopp, engagerat sig. Och så driver han Sportshopen i Båstad – det gör att många vet vem han är.
Ett av målen var att, före operationen, i ett motionslopp (som för övrigt hette ”Fight cancer and run”) springa milen på under 40 minuter. Något som han aldrig gjort, varken före eller efter.
– Men så fick jag en tid för operation, och den var före loppet. De trodde väl att jag var tokig, men jag bad om en senare tid, och fick det. Jag kunde springa.

I loppet satsade Johan verkligen allt. De sista kilometerna var han helt slut.
– Men då hände något väldigt märkligt. En kille som jag aldrig träffat, och som omöjligt kunde veta vem jag var, något om min sjukdom eller mitt mål, sprang fram till mig. Han såg att jag inte hade någon ork kvar. ”Ta rygg på mig! Du fixar det här!”
Johan sprang på 38.43. Han gick sedan igenom resultatlistan och sökte kontakt med mannen som kom i mål strax före honom. Men fick aldrig något svar.
– Jag begriper fortfarande inte riktigt vad som hände…

I september 2015 opererades Johan av Thomas Jiborn i Malmö, med hjälp av robotassisterad kirurgi. Efteråt blev det medicinering, och sjukskrivning under en månad. Han kände sig rejält sjuk. Orkade inte mycket, men funderade desto mer. Hur skulle han kunna göra något positivt av detta?
– Jag har nog alltid engagerat mig. Som till exempel när Björn Hellkvist, Rögles dåvarande tränare, 2010 avslöjade att han drabbats av Parkinson - det grep mig hårt. En ung kille mitt i livet, vältränad… Han skrev mycket om det på sociala medier, och jag tog kontakt med honom. Jag drog igång en insamling till Parkinsonforskningen. Bland annat ordnade jag tillsammans med Björn en föreläsningsdag på Hotell Skansen i Båstad. Vid den tidpunkten mådde han som sämst. Det var så gripande. Det resulterade i att jag hamnade i styrelsen för hans stiftelse Shaking Generation, som ska främja forskning om unga som drabbas av Parkinson.
Johan förklarar att det här bara var något som han måste göra. Att han vid den tidpunkten hoppades att andra skulle göra samma sak för honom, om han drabbades av sjukdom.
– När jag sen blev sjuk fattade jag snabbt beslutet att vara öppen med min diagnos. Jag deltog till exempel i TV4:s gala Tillsammans mot cancer. Jag ville nyansera ordet ”cancer”, det finns fortfarande en sådan skräck omkring det. Men numera finns det, för många cancertyper, så otroligt bra behandlingsmetoder. Det viktiga är att tumören upptäcks i tid. Så jag uppmanar alla att gå och kolla sig. Och så bör vi få till stånd en allmän screening, liknande den som finns för att upptäcka bröstcancer.

Under den jobbiga perioden efter operationen fanns oron över hur framtiden skulle se ut. Fysiskt och mentalt. Han hade redan lyckligtvis två barn, för efter operationen skulle han inte kunna bli pappa.
– Jag insåg redan tidigt att det skulle vara en Johan före operationen och en efter. Och hoppades att den nye Johan skulle bli ganska lik den gamle. En av mina ledstjärnor är Kobe Bryant, den fantastiske basketspelaren som omkom i en helikopterkrasch. Han strävade hela tiden efter att bli en bättre version av sig själv. Jag tycker nog att jag lyckats bli det. En bättre version av mig själv.
Johan beskriver sig som tryggare, starkare, lugnare nu. En person som tänker efter innan ett beslut fattas.
– Och snällare mot mig själv. Jag har lärt mig säga nej och välja. Göra en tidsbudget. Som de säger i säkerhetsgenomgången på flygplan: hjälp dig själv först, sedan de andra. Det där borde även gälla i vardagen för till exempel småbarnsföräldrar, annars riskerar de att gå in i väggen.
Han tystnar lite. Funderar.
– Jag tänker på min cancerresa varje dag, ofta i positiva tankar. Jag har fått ut mer positivt än negativt av det här. Jag tror det kommer att kännas så i resten av mitt liv.

Fakta prostatacancer
1950-talet Behandlingen som stod till buds var kirurgisk kastrering. Dessutom började man ge patienterna kvinnligt könshormon, en upptäckt som ledde till Nobelpriset i medicin 1966.
1980-talet Modern kirurgi ledde till att nerverna kunde räddas. Patienterna kunde slippa erektionsproblem och urinläckage, vilket tidigare varit mycket vanligt. I stället för östrogen började man injicera ett ämne som förhindrade bildningen av testosteron.
1986 Forskare visar att proteinet PSA, prostataspecifikt antigen, är en markör som kan mätas i blodprov.
1990-talet PSA börjar användas för att ställa diagnos, vilket bidrar till tidig upptäckt av cancer. Man börjar med hormonbehandling med tabletter som ger färre biverkningar. Strålbehandlingen utvecklas gradvis och ger allt bättre precision och färre allvarliga biverkningar.
2000-talet Robotassisterad kirurgi kommer igång, vilket har lett till bättre kvalitet.
2010-talet Magnetkamera börjar användas för att diagnosticera prostatacancer. Flera nya behandlingar, bland annat målsökande läkemedel som söker upp och dödar cancerceller.
2020-talet I regionerna Skåne och Västra Götaland påbörjas organiserad testning för prostatacancer för alla män mellan 50 och 70 år. Testet baseras på kombinerat blodprov och magnetkameraundersökning, vilket minskar överdiagnostisering av ofarlig prostatacancer som inte behöver behandlas. Detta kan bli öppningen för allmän prostatascreening.

Förr upptäcktes nästan alltid prostatacancer i ett obotligt skede. De senaste 25 åren har diagnos och behandling förbättras radikalt. I Sverige upptäcks varje år fler än 10 000 fall av prostatacancer. Hälften av de drabbade männen är över 70 år. Idag blir de flesta botade.