Krönika: "Ibland räcker det med en enda person"

Av Livia Sörman

Det märkliga med livet är att det ibland vänder när man minst förväntar sig det. Inte med stora gester eller dramatiska ögonblick, utan nästan obemärkt. Som när man sitter där och tänker att man inte orkar mer och så dyker någon upp. En person som inte nödvändigtvis säger exakt rätt saker, men som ändå lyckas få världen att kännas lite mindre tung.

Jag tror inte det handlar om att bli "räddad". Snarare om att någon delar tyngden en stund. Att någon sätter sig bredvid utan att försöka fixa allt. Och plötsligt känns det som att man kan andas igen.

Vänner är konstiga på det sättet. De kan komma in i ens liv när allt känns som mest krångligt och oklart. När man själv knappt vet vem man är eller vad man håller på med. Och ändå stannar de. Inte för att man är perfekt eller alltid enkel att vara med, utan just för att man är den man är.

Det pratas om hur relationer ska vara. Att de ska vara enkla, harmoniska, problemfria. Men ärligt talat, vänskap är sällan så. Den kan vara rörig, missförstådd och ibland ganska komplicerad. Man kan bli irriterad på varandra, säga fel saker, dra sig undan. Men det som skiljer äkta vänner från resten är inte att allt alltid funkar, utan att man hittar tillbaka.

Praktikant Livia Sörman krönikerar om vänskap. Foto: Peter Jakobsson

Äkta vänner märks. Inte nödvändigtvis genom stora ord eller ständiga bevis, utan i det lilla. När man skrattar åt samma små, ibland helt meningslösa saker. När tiden går snabbt då man umgås. I tystnaden som inte känns obekväm. Att någon faktiskt ser när det inte står rätt till, även när man försöker dölja det.

Och kanske är det just det vi behöver. Inte någon som gör livet perfekt, utan någon som gör det uthärdligt när det inte är det. Någon som påminner en om att det finns mer, även när man själv har svårt för att se det.

För ibland räcker det med en person. En enda som lyser upp lite av mörkret. Och plötsligt känns det inte lika lockande att ge upp längre. 

Livia Sörman, praktikant