Krönika: Landet ingenstans

Av Amanda Romare

”LES CHAPEUS!” ropade jag och svingade min cowboyhatt framför de två hundra gästerna som mimade mina rörelser.
”COUTELLIERE!” fortsatte jag och tog kniven och gaffeln som jag hade i bakfickan och började trumma mot bordet på den första raden. Alla tretton våningar hakade på med sina bestick.

Att värma upp publiken var den minst efterfrågade uppgiften på the Wild West Show på Disneyland Paris, och därför delegerades den nästan alltid till den blyga svenskan från Skåne. Hon som på sin knackiga franska aldrig kunde säga emot.

Arbetspasset började tidigare än de andras. Man fick äta själv, ofta pommes med ketchup och majonnäs, eftersom det var det enda man hade råd med på sina femtio kronor i timmen. Efter den sista måltiden skulle man ställa sig i tamburen (vid den stora Wild West Show-skylten) för att välkomna publiken. Det fanns gula, gröna, röda och blå hattar. Jag var ofta i den röda arbetsgruppen som brukade ha flest gäster. Varje gäst i vår sektion skulle ha en röd hatt på sig som jag med ett leende satte ner på deras huvuden när de kom in genom tamburen. Samtidigt klinkade banjosarna i högtalarna och jag kunde höra mig själv upprepa Howdy till varje gäst som entrade ingången.

Det är femton år sedan jag arbetade på Disneyland Paris. Jag hade bestämt mig att åka dit direkt efter studenten. Jag lärde mig fyra fraser på franska som jag kacklade fram till Laurent uppe i Uppsala, Disneys nordiska rekryterare. Jag var säker på att jag inte skulle få jobbet, men en tid senare dök kuvertet upp i brevlådan, frankerat med Disneyslottet och Musse. Jag har aldrig känt mig så komplett. Efter tolv års tunga studier, där jag varit ganska medelmåttig och aldrig riktigt fattade varför jag var en sådan stor loser jämfört med alla andra, så skulle jag äntligen få uppleva magi. Jag skulle komma ifrån Båstad och få träda in i en ny värld. Det som under hela min uppväxt gett den ultimata tryggheten. Till Skönheten och Odjuret. Aristocats. Ringaren i Notre Dame. Peter Pan. Man fick fri entré till parken, kunde åka så mycket man ville och de gav en en egen namnbricka där man fick låna en Disneyfigurs namn.

Det första som hände när jag kom fram till residenset där alla arbetare jobbade var att visas till mitt rum. En liten grå fyrkant med säng, garderob och delat kök. Mina arbetstider var tisdag till lördag varje vecka mellan två på eftermiddagen till elva på kvällen.

Jag kommer få in magin däremellan, tänkte jag.

Tre veckor senare stod jag för tredje veckan i rad och ropade Les Chapeus och fick alla att vifta med sina hattar medan mina kollegor stod och skrattade längst upp åt mina försök att uttala det rätt. De gånger jag inte sattes på underhållning fick jag La Poubelle (ett ord som jag aldrig kommer glömma på grund av alla soptunnor som jag försökt tvätta rent under min sommar i Paris). Inte heller kommer jag glömma de tunga stekjärnen man skulle servera varje gäst sin mat i, eller frågan ”Coca ou Biére?” (Coca Cola eller öl) samtidigt som man höll upp två bägare med avslagen dryck eftersom någon av killarna hällt upp det en timme i förväg. De svarta kängorna man fick första dagen och var tvungen att behålla hela säsongen hade spilld chili på sig, och cowboytröjorna hade fettfläckar. Ett tag, jag tror det var vecka två, så var doften av svett mer dominerande än doften av mat. Då gick arbetsledarna ut och sa att alla behövde byta tröjor när showen hade halvtidspaus.

Jag besökte parken två gånger under hela säsongen och åkte sju attraktioner totalt. Jag såg aldrig Skönheten och Odjuret. Jag fick aldrig någon namnbricka med mitt Disneynamn eftersom the Wild West Show låg precis utanför själva parken så det var bara Amanda. Och när vi hade första utgången med kollegorna ”råkade” jag bli så full som jag hade lärt mig att man skulle vara på Bjäre, vilket chockade fransoserna och gjorde att de sedan inte ville prata med mig på jobbet. De slutade till och med göra bisous (puss på kinderna-hälsningen som de gjorde med alla andra tjejer). Aldrig hade jag känt att jag befann mig på ett ställe med så lite magi. Jag hade grävt för djupt - som Gandalf i ett annat historieuniversum en gång sa. Disneyland stod inte alls för den trygghet som filmerna gjort för mig som liten. Det fanns ingen strålande plats som Olympen i Herkules eller vackert bibliotek som i Skönheten och Odjuret, bara svett, coca ou biére och noll bisous.

Det enda jag kunde tänka på de sista veckorna på Disneyland när jag tog bussen mot jobbet var hur mycket jag hade velat byta ut mitt jobb mot busschaufförens, komma tillbaka till verkligheten, men på grund av min dåliga lön kunde jag inte muta honom…