Klik venligst
BJÄRE 2023-03-05 KL. 07:00

Krönika: Ömsesidig kärlek och trohet

Av Marcus Molander

Krönika: Ömsesidig kärlek och trohet

Kan vi ha ett nytt kulturkrig under uppsegling? I Dagens nyheter (30/1) skriver Vesna Prekopic om fördelarna med otrohet. I Svenska dagbladet hakar Ann Heberlein på samma tes. Viss moteld har anlagts från både tidningen Dagen och Göteborgsposten men kanske kan Alla hjärtans dag sätta fart på debatten?
Huvudargumentet för att troheten inom äktenskap eller annat förhållande inte är så viktig, tycks vara att om otroheten gör individen lycklig så gynnar det bägge parter i förhållandet (det ursprungliga alltså). Förståelse för andra människors inre känslor är nu dessvärre inte min paradgren så jag kan nog inte tillföra något intelligent på det området. Regler däremot ligger mig varmare om hjärtat. Regeln att avtal skall hållas är gammal som gatan och en grundbult i dagens västerländska rättssystem. Det är förövrigt en fras som man inte behöver ha läst många poäng i juridik för att lära sig på latin (pacta sunt servanda). Som moralisk regel hålls också löftet högt, vilket inte minst märks på hur löftesbrytare behandlas i saga och i sång. Många av världens största skurkar är de som har brutit ett avtal eller på annat svekfullt sätt inte uppfyllt vad man lovat.

Kanske är det oförmågan att hålla löftet om trohet till en viss part i ett förhållande som gör att otrohet ses som moraliskt förkastligt, snarare än att kärleken kan byta riktning mer eller mindre på egen hand. Att skilja sig är till exempel idag knappast något som ses som särskilt avvikande eller moraliskt förkastligt, även om det ibland är förknippat med tråkigheter ur individuell synvinkel. Alldeles i dagarna läser jag att Torontos borgmästare avgår med omedelbar verkan efter att ha ertappats med otrohet. Det kan väl knappast vara någon som missunnar honom att hitta en ny kärlek men gör man det i fel ordning så bryter man avtalet snarare än att säga upp det. Det finns fler exempel på generaler och politiker som lämnat sin tjänst efter otrohetsaffärer, framförallt i den anglosaxiska världen. Kanske är det helt enkelt en förtroendefråga: om inte din närmaste partner kan lita på dig, hur ska då väljare och underställda kunna göra det?

Så om nu tvåsamhetsförhållanden kan liknas vid avtal så kanske man måste reda ut själva upprättandet. I fråga om äktenskap så är det uppenbart. Redan i kyrkan så uttalas löften och synliga bevis utväxlas i ringform. I andra förhållanden så kanske konkludent handlande ligger närmare till hands; det vill säga när man handlar som om det fanns ett avtal, till exempel skaffar gemensam bostad, barn, etc. Det torde alltså vara tydligt för bägge parter vad avtalet säger, även om nog en och annan har försökt komma undan med att man var okunnig om vad som gällde. Några debattörer har anfört att det är bra med så kallade öppna förhållanden där regeln om tvåsamhet (monogami) inte gäller. Det har jag haft lite svårt att förstå eftersom regeln om exklusiv tvåsamhet är så pass grundläggande för hur vi definierar ett förhållande, vilket i och för sig skulle kunna bero på att jag är omedvetet indoktrinerad i något kulturellt påhittat. Oavsett detta så har jag svårt att förstå hur man kan vara otrogen om man har ett förhållande där det är tillåtet. Då blir det inte otrohet, väl?

Visst inser jag att min text framstår som något en ung juriststudent kan hosta ur sig när han tycker att juridiken kan användas till att förklara allt. Hur kan han ha mage att likna den djupa kärlekens innersta frågor vid något så banalt som ett avtal, kanske någon tänker. Menar han verkligen att vi ska betvinga oss bort från våra behov att förverkliga oss som individer? Så det måste väl erkännas: min egen erfarenhet av otrohet är obefintlig. Dock har jag en viss erfarenhet av äktenskapet; min lösning på att hålla det åtskilt från löftesbrott är enkel. Se till att skaffa en vacker, smart, begåvad, trogen och underbar hustru så är saken löst. (Möjligen skulle risken för otrohet minska ännu mer om hon inte var vacker, men det är en kalkylerad risk jag är beredd att ta.)

Marcus Molander