Ogrundade påhopp eller en historia som förtjänar att berättas?

Av Joakim Ormsmarck

Efter förra veckans insändare och replik vill nu före detta kommunstyrelsens ordförande Bo Wendt komma med sina tankar kring den aktuella bok som återigen lyft upp det som skedde i kommunhuset för tre år sedan. En bild som till stor del skiljer sig från författarens.
Bjäre NU har tidigare på ledarplats kommenterat den bok som kommunens före detta skolchef Sara Damber nyligen gett ut på Ordfront Förlag. En bok där Båstad i allmänhet och Bjärepartiet i synnerhet, under rubriken Båstad i brunt, porträtterats på ett allt annat är fördelaktigt sätt. Efter att Håkan Mörnstad i förra veckans nummer, hamnat i konfrontation med tidningens chefredaktör vill nu partiets förstanamn Bo Wendt ta bladet från munnen och delge sin syn på boken och situationen som rådde i kommunhuset vid den period som boken handlar om.

I boken ”En handelsresande i godhet” tecknas en bild av Bo Wendt som en delvis främlingsfientlig politiker som inte drar sig för att lägga sig i tjänstemännens arbete och därmed har svårt att skilja på de olika rollerna som råder i en kommunal förvaltning. Inte minst relationen, och gränsdragningen, till kommundirektören Kristina Geiger upplevs som problematisk och emot gällande praxis.

Bo Wendt inleder intervjun med att konstatera att boken innehåller en del rena faktafel som han vill lyfta fram, bland annat blev han själv blev politiskt aktiv först 2006 och inte ett antal år tidigare som boken anger, därefter tar han sig an det han ser som pudelns kärna.
– Hon beskriver sin egen skolförvaltning som grå och trist och hånar dem för att de pratar nästan obegriplig skånska. Hur tror hon att de känner sig? Boken är en individualists självbelåtna uppfattning om sig själv och titeln på boken handelsresande i godhet säger allt men är snarare en handelsresande i elakhet.

Har du läst hela boken?
Vad tycker du om den som helhet?
– Jag har inga synpunkter på boken i helhet. Den handlar om hennes liv och värderingar. Däremot på kapitlen om Båstad. Det rör sig ju mest om efterslängar och slarviga beskrivningar och direkta felskrivningar.

Sara Damber själv förklarar, när Bjäre NU ringer upp henne, att raderna om skånskan ska läsas i sitt sammanhang då hon i boken drar paralleller till sitt tidigare arbete i Afrika och de problem hon där hade att förstå den lokala engelskan. Läsaren får också några rader senare läsa hur skånskan snart klarnar under det aktuella mötets gång.
– Allt handlar om hur man läser citaten och lyfter det jag skriver. Att boken skulle handla om efterslängar och slarviga beskrivningar får stå för Bo Wendt, jag och de som arbetade i kommunhuset vet vad som hände.
– Det här med titeln är intressant, den var aldrig menad att syfta på mig. Jag har ofta pratat om att arbeta i en ”godhetsbransch” men då med stort mått av ironi. För vad är egentligen att vara god? I titeln lyckas jag fånga två ord som traditionellt står i motsats till varandra. Då boken handlar om hur civilsamhället har förändrats och hur godhet har blivit big business och en valuta för både för företag och ideella organisationer - på gott och ont.

Ett exempel från boken är ett tillfälle då Wendt ska ha rusat in till en tjänsteman och begärt ut en sekretessbelagd handling över var alla asylsökande familjer bor. Något han slår ifrån sig som hörsägen.
– Här går författaren på andras uppgifter i flera led. Jag begärde uppgift på hyresnivåer, typ av bostad och antal boende i de bostäder som förmedlades till de asylsökande och deras familjer. Förvaltningen saknade delegation att hyra bostäder och lokaler. Det var jag som hade den delegationen, och ville naturligtvis ha kontroll på kostnaderna, menar Wendt.

Sara Dambers uppfattning är annorlunda och hon tvekar inte på rösten när hon konstaterar att hon vet att händelsen ägt rum och att ord helt enkelt står mot ord.
– Vi är många som upplevde den här tiden i kommunhuset men för de flesta är det fortfarande en period som man bara vill glömma. Jag insåg själv när jag började skriva boken hur jag förträngt saker för att det helt enkelt varit för tunga att tänka på. Samtidigt ville jag berätta hur illa det faktiskt var.

Bo Wendt, i boken står det att läsa hur du strök runt i korridorerna och tog närvaro något som knappast låg i sin roll som kommunstyrelsens ordförande. Hur kommenterar du det?
– Dumheter. Vid ett tillfälle sökte jag vår integrationshandläggare före jul för att länsstyrelsen behövde svar senast 10 januari och på tjänstemannens dörr stod det arbetar hemma åter 7 januari. Jag ringde då upp vederbörande. Kan det vara detta som blivit att jag kollat närvaro?

– Men minns han inte själv att han gjorde detta, utbrister Sara Damber. Han skrev till och med insändare i de lokala tidningarna där han beklagade sig över att jag inte var på plats på fredagar, detta trots att vi arbetade med så kallad förtroendearbetstid. Detta med närvaron var en upplevd rädsla som många hade och Bo Wendt ifrågasatte närvaron kraftigt och tydligt kring flera personer.

En passage i boken behandlar ett möte då Bo Wendt ska ha bett om separata listor på de barn som har rätt till förskola, uppdelat på svenska barn och invandrare. Här menar Wendt att det finns en bakomliggande orsak som inte framkommer i boken.
– Ett halvår innan händelsen hade vi massor av tomma platser i barnomsorgen. Helt plötsligt var det stor brist på platser och man ville bygga ut från fyra till sex avdelningar i Västra Karup. Många ställde sig frågande och det blev en irriterad debatt. Jag som kommunalråd och ordförande i kommunstyrelsen, med högsta ansvaret för kommunens ekonomi, önskade naturligtvis få klart det reella behovet. Vi behövde i politiken underlag som visade att det inte var en tillfällig topp med hänsyn till två kortvariga flyktingförläggningar i kommunen, och att dessa barn sannolikt inte skulle stanna permanent.




– Det var lite Hawaii på skolförvaltningen och integrationsavdelningen detta år. Statliga pengar fanns det gott om under 2015-2016, så kallade flyktingpengar, och det upphandlades vilt utan ordentliga beslutsunderlag och hänsynstagande till regler om offentlig upphandling. Bland annat fick flyktingpengar bekosta Saras barnombudsman som hämtades utan upphandling i hennes tidigare organisation, säger Bo Wendt.

Sara Damber skrattar först till när hon får höra det som sagts. Sedan blir hon snabbt allvarlig.
– Vi anställde ingen barnombudsman utan en barnrättsstrateg som arbetade bland annat med att ta fram barnkonsekvensanalyser genomgripande i förvaltningen, anställd under integrationsavdelningen. Det var också där hon var anställd, inte av mig, Sedan har personen i fråga en master i barnrättsfrågor så det var inte direkt att vi rekryterade en gammal kompis till mig. Slutligen så var hon anställd och allt skedde enligt boken, att prata om upphandling här blir helt fel så det måste Bo Wendt rört samman.

Vi avslutar samtalet med den kanske allvarligaste anklagelsen kring att kommunchefen ändrat i tjänsteskrivelser och att det varit Bo Wendts egna ord som landat i dessa handlingar. Något om såväl författaren som andra tjänstemän reagerat starkt på.

Stämmer detta?
– Det beskrivs att kommundirektören och jag gick i armkrok. Självklart skall den högsta politikern och kommundirektören samarbeta tätt. Här var det den dåvarande kanslichefen som gick bakom ryggen på både mig och kommundirektören och visar runt sin chefs skrivning.

Men enligt uppgift till tidningen var det ledningsgruppen som fick se dessa skrivelser så det handlade med andra ord inte om att skrivelser visats runt i kommunhuset utan inom en grupp där det var fullt relevant.

Men oavsett så måste man väl skilja på politiken och förvaltningen?
– Kommunchefen hade erfarenhet från departement och var mer solidarisk gentemot den folkvalda ledningen till skillnad från vissa andra som inte riktigt förstod att man arbetade i politisk styrd organisation utan körde sitt eget race, avslutar Bo Wendt frågan.

Flera personer som Bjäre NU pratat med bekräftar upplevelsen som Sara Damber delar i boken när det gäller ändringar i tjänsteskrivelser som varit Bo Wendts egna ordalydelser. Något Damber fortfarande nu fler år senare lyfter som den kanske enskilt allvarligaste problematiken som hon upplevde i kommunhuset.
– Det sättet som Kristina Geiger och Bo Wendt arbetade tillsammans strider mot hela förvaltningens uppdrag och jag förstår inte alls det Bo menar med att Geiger hade erfarenhet av att arbeta med departement och att det därmed skulle vara okej. Hon kom från en myndighet vars uppdrag formuleras i ett regleringsbrev, det är inte okej att en politiker på riksnivå ringer en generaldirektör och berättar hur saker ska skötas?

Bo Wendt avslutar intervjun med att konstatera att det var ett misstag att anställa en skolchef som helt saknar kunskap om den kommunala organisationen och som dessutom inte har någon relevant utbildning inom skolväsendet.
– Dessutom är hon sosse helt och hållet, men det visste du väl, avslutar Bo Wendt.

– Var jag står partipolitiskt är inte relevant och inte heller Bo Wendt ensak, avslutar Sara Damber. Att han ens använder detta som ett argument visar än en gång hur politik och förvaltning blandas samman i Bjärepartiets värld.

Text: Joakim S Ormsmarck