Det måste inte vara sant för att vara kul

Roliga berättelser från förr var det ingen brist på under berättaraftonen i regi av kusinerna Ante, Johnta och Fritte. Ämnena för kvällen var pubar, bagerier och bränder men alla fick lufta vilka historier eller minnen som helst. Ordet var fritt och sanningen var inte det viktigaste utan det räckte om det var roligt.

Det var historier om bagaren på Enox som såg dåligt men inte ville erkänna det och om bus med degarna. Det var vitsar om rent mjöl i påsen och råg i ryggen.

– Jag har hört att det var någon fick en fråga av fru Enochsson: ”Kan du springa upp på vindslagret och hämta några kassar?”. Då hade vederbörande hört fel och trodde frun sa katter. Så han gick omkring där och lockade efter katter en halv dag. Nu undrar jag om det är någon här som vet om detta verkligen är sant? frågade Fritte församlingen som hade fått igång skrattmusklerna.
Svaret kom fort från en man: ”Det vet i katten!” Sen utbröt skatten igen.

Ett hett ämne som togs upp och som många hade minnen kring var när Pershög brann ner.
En man berättade länge och väl om var han var när han såg ljusskenet på himlen och fattade sedan att det var Pershög som brann. Sedan avslutades historien med ”Så minns jag det i alla fall. Tror jag…”

Om minnena var helt sanna eller inte kanske inte spelar så stor roll. Mycket var ju självklart sant även om de mest storslagna anekdoterna som berättas vidare har en förmåga att spetsas till med tiden så är de värda sin existens som roliga berättelser.

Att det bland de historieintresserade som var på plats finns en stor mängd kunskap om Båstad från förr var det ingen tvekan om. Medelåldern var ganska hög för att beskriva det på ett moderat sätt och underskriven var yngsta gästen. Det jag kom att tänka på var om jag kommer sitta och berätta gamla minnen med mina jämnåriga om 30–40 år? Kommer vi ha lika många roliga historier att dela med oss av?

Eller kommer vi då sitta där och titta på och skratta åt ett gammalt Facebookflöde från mitten av 2010-talet som någon lyckats hacka fram där folk rasade över nya byggnadsplaner och hundar som bajsar.

Kommer vi överhuvudtaget att samlas för att skratta åt detta eller blir det bara ytterligare en delning på framtidens sociala nätverk?

Själv hoppas jag att även framtidens generationer träffas, skålar och skrattar gemensamt åt lokala historier, sanna eller inte, och förenas i minnenas härliga tid. För trevligt som sjutton var det även för en som inte var med på den tiden då mycket av det som berättades ägde rum. Den som lever får se.

Tack för att jag fick komma!



Peter Jakobsson, Redaktör Bjäre NU