FÖRSLÖV 2021-08-20 KL. 07:34

Nils Börjes hjärta klappar extra för Gammelsvenskby

Av Jenica Paulsson

Nils Börjes hjärta klappar extra för Gammelsvenskby
Nils Börje Nilsson sitter och bläddrar bland papper och fotografier.

Det finns ett alldeles särskilt band mellan Sverige och Ukraina. Då talar vi inte om fotboll… Nej, det handlar om Gammelsvenskby, med en historia på flera hundra år. En del av det där bandet visar sig vara väldigt lokalt präglat.
En bit ovanför Lervik på sydvästra Bjäre sitter Nils Börje Nilsson och bläddrar bland papper och fotografier. Han berättar engagerat om sina vänner många, många mil härifrån. De gästfria människorna i Gammelsvenskby i södra Ukraina.

Hur började den här kontakten?
- Jag har alltid varit intresserad av Stalin och kommunismen. Jag är inte kommunist – långt därifrån. Men far berättade, han hade ett stort historieintresse, och jag blev fascinerad. Min fru Gunilla, som inte finns längre, var likadan.
Så 2008, när Hushållningssällskapet arrangerade en resa till Gammelsvenskby, som på ukrainska heter Zimievka, följde de med.

När de kom hem fick Nils Börje tag i en bok, och läste mer om den märkliga spillran av nordbor långt borta.
– Jag ringde författaren och pratade med honom, och efter ett tag ringde han tillbaka och berättade att han skulle åka dit. ”Ska ni inte följa med?” Det skulle de.

Sedan dess har de rest dit själva, i stort sett varje år. En varm vänskap har växt fram, och Nils Börje och Gunilla insåg att de borde dela med sig av sitt svenska välstånd till den fattiga byn. Gunillas önskan var att hennes kläder och andra tillhörigheter efter hennes död skulle gå till byn i Ukraina. Annat som behövdes var inkontinensskydd till äldreboendet, lakan, täcken och mycket annat.
– Byn har två hemsamariter, som cyklar ut till de äldre. Vi hade med oss en dator till deras kontor, och en elcykel som underlättar alla hembesöken.
Nils Börje skrockar till:
– De har minsann gått upp i vikt sedan de fick elcykeln!

Så olikt Bjäre är nu inte trakten där vid floden Dnjepers utlopp. Jorden är bördig. Man odlar jordgubbar och grönsaker. Och mycket potatis.
– Gammelsvenskby kallas faktiskt för Potatisbyn. Precis som här är nypotatis en specialitet. Den säljs över hela landet. Det odlas mycket tomater också och det finns en fabrik, liknande Findus eller Felix, där man bland annat konserverar tomaterna.

På 1990-talet skickade Sida dit en odlingskonsulent, Sven Bjerlestam. Han mötte en av byns kvinnor och är fortfarande kvar.
– Vi talar med varandra i telefon i stort sett varje vecka.

Knappt tusen invånare har byn. Den delar skola med tre tyska byar. Två av dem är protestantiska precis som den svenska, den tredje är katolsk.
– Tidigare var de fiender, nu jobbar de ihop, och samsas om kyrkan.

Länge höll byfolket fast vid svenskan, en ålderdomlig dialekt, som svenska talades på 1700-talet. När Stalin tog makten förbjöd han svenskan, alla skulle prata ryska.
– Men man fortsatte att tala sitt modersmål i hemmen. De fick inte gå i kyrkan heller, så man höll gudstjänsterna hos varandra.

Talar de fortfarande svenska?
– När jag först kom var det 12-13 stycken som pratade det ålderdomliga språket. Nu är det bara en kvar, Maria Malmas. Numera kan man läsa svenska i skolan. Många unga gör det, även sådana som inte har svenskt påbrå. Men då är det ju modern svenska de lär sig.

Levnadsstandarden är lägre än den vi är vana vid. När Nils Börje och Gunilla började resa till Gammelsvenskby hade nästan alla utedass. Numera har de flesta dusch och toalett inomhus. Särskilt de som tar emot turistande gäster. Bostädernas inredning är lokalt färgad, men i nästan alla hus hänger ett foto av det svenska kungaparet.
– När jag åker dit brukar jag ta med mig lite vänner och bekanta. Vi blir inkvarterade hos olika familjer, där minst en person pratar svenska. Efter några dagar byter vi familj för att lära känna olika människor. Vi får tre mål mat om dagen, och den är god! När man kommer brukar de nacka en tocke, eller så får man griskött. Potatis förstås, och mycket grönsaker. De är kolossalt gästfria!

Nils Börje ler lite:
– Vi betalar 50-60 dollar per natt. Det är mer än de begär, men det är också ett sätt att hjälpa. En vecka med oss som gäster är lika med ett halvårs förtjänst för dem.

Han tror att byn, med lite upprustning, skulle kunna bli en fin turistort. Den ligger vid den väldiga Dnjepers strand, inte långt från Svarta Havets kust. Floden var från början 600 meter bred. Men 1957 ville Nikita Chrusjtjov, som förresten var ukrainare, bygga ett kraftverk för att förse bland annat Krim och Odessa med elektricitet. Floden dämdes upp och är numera som en stor sjö, sex kilometer bred. Många hus försvann i vattenmassorna, och också de små öarna som folk alltid räddat sig till i orostider.

I fjol satte pandemin stopp för resan till Ukraina. Men Nils Börje hoppas kunna packa väskorna snart igen, för att träffa sina vänner.
– Absolut! Förhoppningsvis redan i år.

Text & foto: Erica Elmberg