Gert-Håkan Eriksson värnar om historien

I förra numret av Bjäre NU träffade vi Bo Sveninge, eldsjäl inom friidrotten i Båstad. Han valde att skicka vidare Röda Trådens stafettpinne till Gert-Håkan Eriksson, ordförande i föreningen Gamla Båstad, tillsammans med frågan:
”Tycker du att det ska byggas fler höghus i Båstad?”

– Absolut inte! Jag har kämpat mot höghusbebyggelsen! Jag har varit med och skrivit ilskna remisser, och har arbetat för att kommuninvånarna ska få vetskap om vad som håller på att hända. Nu tror jag att man äntligen börjar förstå och många är mycket besvikna över utvecklingen.

Gert-Håkan är uppvuxen i Östra Karup och har levt hela sitt liv i Båstad kommun. Hans intresse för historia, och särskilt Båstads historia, kom tidigt och Kulturstipendiet han fick av Lions i början på 80-talet blev startskottet på föreningen Gamla Båstad.
– Det var på 5000 kronor vilket var mycket pengar då, och jag kände att det skulle vara till något bestående.

Föreningen startade som en studiecirkel och dess huvudsakliga syfte idag är att dokumentera bygden, men också att påverka framtiden. Gert-Håkan lyfter gärna fram ”Båstad-Kungen” Ludvig Nobel när han pratar om sina visioner för exploateringen av Båstad.
– När Skånegården byggdes gav han anvisningar till arkitekten att byggnaden inte fick sticka upp och bli dominerande. Den fick inte konkurrera med åsen och havet. Båstad ligger unikt mellan ås och hav och att bygga bort den kontakten är omänskligt.

Gert-Håkan menar att nybyggnationen har gått åt fel håll de senaste tio åren. Man vill så mycket på så liten yta.
– Klart Båstad ska få växa, men i den volym som passar!

Kärleken till Båstad är tydlig och bostaden i Axelstorp är hans egen oas.
– Min farmor ägde ett torp och frågade om jag ville ha det. Hon tyckte nästan synd om mig när jag tackade ja för att det ligger så enskilt, men för mig är det så nära paradiset man kan komma! Det är ett privilegium att bo där.

Därför är det kanske inte så konstigt att Gert-Håkans smultronställe bara ligger ett stenkast därifrån. En fors som enligt honom själv bäst besöks om våren då bokarna slagit ut.




Naturen är lika central för Gert-Håkan som bevarande av bebyggelse. Att leva ekologiskt och ta hand om miljön är viktigt.
– Det här med miljön är jag besjälad av, säger han och ler.

Ett tydligt exempel på det är att han inte suttit i ett flygplan på 20 år. Detta trots att han reser relativt mycket, speciellt till Polen där hans partner kommer ifrån.
– Men då tar jag båten. Jag flyger inte, dels för att jag är flygrädd, men framförallt av miljöskäl.

Kulturen tar också en stor plats i Gert-Håkans liv. Han var ordförande i kulturnämnden i många år, och är aktiv i både kammarmusik-föreningen och filmklubben - för att nämna några av hans engagemang. Den sistnämnda är ytterligare en organisation som han var med och startade upp en gång i tiden.

Trots alla titlar som kommit och gått på filmduken under åren så ligger samma film kvar på Gert-Håkans egen topplista, nämligen det italienska dramat ”Amarcord” som utspelar sig i Rimini och är en beskrivning av regissören Federico Fellinis eget liv.
– Överlag blir det inte mycket amerikansk film, berättar han, vilket nästan känns självklart med tanke på Gert-Håkans passion för det genuina och traditionella.

Även inom musiken tar han lite avstånd från populärkulturen och lyssnar hellre på jazz och klassisk musik. Ett intresse som bland annat bidrog till att han på sextiotalet dansade till Louis Armstrongs Orkester vid ett evenemang i Malmö.
– Då vart det inte så konstigt, men efteråt var det ett märkligt tillfälle, säger Gert-Håkan om minnet. Det är något som inte många gjort.

OM GERT-HÅKAN ERIKSSON

Namn: Gert-Håkan Eriksson
Ålder: 73 år
Bostadsort: Axelstorp
Yrke: Pensionerad VD på Båstadhem
Mitt smultronställe på Bjäre: Axelstorpsforsen

Gert-Håkan skickar vidare Röda Tråden till barnboksillustratören och konstnären Kristina Digman med frågan: Hur kommer det sig att du har börjat skapa med naturmaterial istället för att illustrera barnböcker?

TEXT & FOTO: THERESE BERSÉUS SUOKAS