Hallänningasöndagen firades andra eller tredje söndagen i juli, uppgifter säger olika. Den var något speciellt för Båstad och hade sin största popularitet i början av 1900-talet. Egentligen har den troligen sitt ursprung i anställningsförhållandena inom jordbruket, där de flesta arbetade. Det var nämligen ungdomarnas stora fri- och nöjesdag under sommaren. Sommarsemestern var inte uppfunnen då.

Från Vallen, Skottorp och de andra större gårdarna på hallandsslätten kom arbetarfolket i lövade hästskjutsar till Båstad för att roa sig. Dagen karaktäriserades av att det var mycket folk ”i stan”. Mängder av aktiviteter. Pershög och vägen upp till Pershög var fyllt av attraktioner av olika slag. Karusell, panorama, skjutbana och diverse stånd där det fanns mycket att välja på för den köpsugne. Artister som Brazil Jack, Marmorbruden och Den flygande damen besågs.

Festligheterna fortsatte på kvällen med dans på Pershög och vissa år även i hotell Victorias (nuvarande Båstadgården) park. Särskilt under bröderna Schweits tid var Pershög i ropet. Ända från dansbanan och i dubbla rader ner till den Börjessonska tomten fanns det aktiviteter och försäljning av diverse ting. Det var såväl båstadbor som säljare från Laholm och Halmstad som försökte sälja sina varor. När mörkret fallit lystes stånden upp av stallyktor eller levande ljus. Det var fest och tydligen med besked enligt Axel Lundells* beskrivning:
”På dansbanorna i gästgivargården (vid torget) och på Pershög trängdes ungdomarna, och i dansbanornas närhet flödade ölet. Allt bidrog till att göra de unga männen yra i huvudet med ty åtföljande oväsen. Slagsmål förekom allt som oftast. Ett otal tivolinöjen av skilda slag brukade komma till Båstad och räknade hallänningasöndagen som en viktig dag. Även en del affärsmän gjorde platsen den äran.”

På 20-talet dansades det även i Victorias annexbyggnad nere vid torget (nuvarande tennismuseet). Stor trängsel rådde på gatorna mellan Pershög och Hotell Victoria. ”Det var inte lätt att tränga sig fram längs Hagagatan” berättas det. I och med att herrskapet Militz kom till Båstad ”kom nöjeslivet upp till en högre nivå”, som det uttrycktes i en tidning. De var väl kända inom artistvärlden och kunde ta hit storheter som Brazil Jack. Själv uppträdde fru Militz som ”Marmorbruden” och ”Den flygande damen”.

Det finns olika teorier om hur denna festlighet tillkommit och varför den hamnade just på denna söndag. En sådan teori säger, att det var den dagen då drängarna och pigorna på de stora gårdarna i södra Halland fick fri skjuts till havet för att tvätta av sig dammet och svetten efter den tunga höskörden. När man nu ändå var ren kunde det vara lämpligt att gå på fest…

Alla såg inte positivt på denna hallänningasöndag. Kyrkoherden Ewald i Östra Karup ogillade denna tillställning i högsta grad och skriver i sina anteckningar:
”Dansen är ock hufvudföremålet för ungdomens sträfvan på söndagen näst efter 3.dje böndagen. I Båstad har man då vanligen anordnat en del tillställningar för att ditlocka folk. Dans, kappsegling, lottdragning, karuseller, fasttagning av såpade grisar m.m. äro de nöjen, på hvilka här bjudes. Denna s.k. hallänningasöndag samlas man flera hundratal i Båstad. Det är nästan som en yrsel föll öfver ungdomen denna tid. Kärleksförmaningar och barmhertigsråd vill man då icke mottaga. Jag har denna söndag brukat samla min f.d. nattvardsbarn, både de äldre och yngre, till en enkel andaktsstund, till hvilken särskild de senare årens nattvardsungdom talrikt infunnit sig. En enda dag sådan som hallänningasöndagen kan förstöra trogna lärarens myckna arbete för de unga, hvilka falla för de förgyllda frestelser som då möta dem.”
Det berättas, att kyrkoherden själv begav sig till Båstad för att kontrollera vilka av hans församlingsbor som kommit dit för att fira hallänningasöndagen. Nästa söndag fick man veta från predikstolen, vad den nitiske kyrkoherden sett. Den nitiske prästen och flitige fornforskaren Victor Ewald var kyrkoherde i Östra Karup 1903 – 1930 och en trogen schartauan.

* Axel Lundell började redan på 1930-talet skriva i de lokala tidningarna och från 1970-talet skrev han främst i Hallandsposten. Han gav också ut Båstadsortens lokala telefonkatalog och medverkade i Bjäre Härads hembygdsförenings årsbok Bjärebygden. Han avled 2001, 90 år gammal..

TEXT: PETER JAKOBSSON
Källor: Skriften ”Båstads Historia”, Kalle Erikssons nyhetsbrev och Internet.