Det är skönt när någon annan tar räkningen

Av Joakim S Ormsmarck

När pandemin slog till mot världen och Sverige kom den på många sätt att fungera som en enande kraft. Visst fanns det motsättningar och ifrågasättande åsikter men dessa kretsade mestadels kring vaccinen, nedstängningar och hur Sverige som land valde att hantera den situation som på bara någon vecka kom att totalt förändra våra liv.

Men vi enades på många sätt likväl kring att detta var något vi skulle ta oss igenom tillsammans. Samhällen enades, det lokala kom i fokus och folk krokade arm, dock inte bokstavligen för det var förbjudet, och hjälpte varandra.

Någonstans trodde nog många att pandemin på något sätt skulle kommit att bli en brytpunkt där taggarna på det egoistiska samhället kommit att ha slipats ned och att vi i framtiden kommer att kunna möta olika utmaningar tillsammans med en enad front.

Sedan kom elräkningen. Och helt plötsligt är jaget långt viktigare än laget.

I Sveriges Radio tipsar en expert om att hela familjen bör duscha på gymmet för att slippa kostnaden för varmvattnet. Vilket innebär att vi med all sannolikhet kommer att få se proppfyllda omklädningsrum på många håll men ingen trängsel vid hantlarna.
Räkningen tar företaget som driver gymmet.

I Dagens Industri tipsar Günther Mårder om att vi medvetet ska leta efter de varor där matbutiken förlorar pengar och undvika att storhandla på ett ställe. Ett ganska trist tips rent allmänt och i högsta grad anmärkningsvärt när vi betänker att Mårder är VD för Företagarna, en av landets största organisationer för just företagare.
Räkningen för detta kreativa förslag landar hos företaget som driver matbutiken.

En vän berättade om några bekanta som satt i system att ladda alla privata teknikprylar på arbetsplatsen. Ungarnas TV-spel, iPads, mobiler och så vidare.
Räkningen landar hos arbetsgivaren.

Men vad är det då som skiljer pandemin från detta elkaos?
Hur kan det komma sig att den förstnämnda lockar fram många av våra mest medmänskliga sidor medan elpriserna får oss att sluta oss i någon form av egoistisk bubbla där jag, jag och är det allra viktigaste?

Jag tror att det i grunden handlar om mänsklighetens, eller i alla fall svenskarnas, eviga strävan efter att hitta någon att skylla på. Det är någon annans fel att jag har dessa utmaningar framför mig. Med pandemin var det väldigt svårt att hävda en orättvisa i det faktum att hela världen drabbades. Det var fruktansvärt på alla sätt men det fanns ingen egentligen att skylla allt på. Det var ett faktum som vi var tvungna att förhålla oss till.

Elpriserna däremot har syndabockar så att vi skulle ägna en hel tidning åt att kategorisera dem. Det räcker med en snabb tur på sociala medier så inser vi att Putin, Miljöpartiet, Greta Thunberg, regeringen och en hel del andra har i alla fall en sak gemensamt.
De har sett till att våra elpriser riskerar att sänka halva landet. Just detta med halva landet gör saken än mer intrikat, det är inte hela Sverige som drabbas lika hårt.

Orättvisan i det orättvisa och känslan av att det inte hade behövt vara så här tror jag är de delarna som lockar fram de minst charmiga sidorna hos många av oss.

Visst kan du följa tipsen från experterna men då ska du vara medveten om att det är den lokala gymägaren som betalar för din varma dusch.

Har du tur kanske det till och med finns gratis schampo.

Joakim S Ormsmarck