Ett bättre sätt att leva… (men inte för alla)

Av Joakim S Ormsmarck

Alla större förändringar genom världshistorien har kommit till stånd genom att modiga människor gjort saker som de inte vetat på förhand om det egentligen var ett klokt beslut att ta. Trots ovissheten har de följt sitt hjärta för att de helt enkelt velat att det ska bli skillnad, såväl nu som framöver.

I det här numret har vi träffat och pratat med femtonåriga Olle Cardell som vågade berätta om sitt helvete under högstadiet på Strandängsskolan. I framtiden hoppas jag att vi i Båstads kommun kommer kunna prata om ett före och ett efter Olle Cardells inlägg på Instagram där han otroligt självutlämnande och med mycket mod blottar det som han och hans familj genomlidit under hans tre år på högstadiet.

Om Båstads kommun ska ha kvar sin slogan ”ett bättre sätt att leva” är det dags att ta tag i skolfrågan på allvar här och nu. Vi med barn och ungdomar i skolan hör dagligen om elever som far illa, om barn som inte vill gå till skolan, om ungdomar som slår sönder och skadar, om hemmasittare och föräldrar som förtvivlat kämpar för att deras barn ska få en skoltid som ger dem såväl kunskap som trygghet.

Samtidigt berättar föräldrar om den flathet och den konflikträdsla de möter när de tar kontakt med de ansvariga på de olika skolorna. Hur rutiner brister, möten avbokas och frågor förblir obesvarade.

Detta är, för att tala klarspråk, kommunens förbannade skyldighet att lösa och klarar inte ansvariga tjänstemän detta är det Utbildningsnämnden som ytterst bär ansvaret att hitta lösningar som skapar förutsättningar för att ge barnen en trygg skolgång.

I Båstad har vi en mycket ocharmig tradition av att sopa saker under mattan.

Om vi bara döljer skiten så kanske vi slipper den, stanken avtar väl efter ett tag?

Men faktum är att vi har problem på skolorna i Båstad. Det vittnar både elever, personal och vårdnadshavare om. Detta är inget nytt för den här terminen och nu finns det olika vägar för kommunen att gå.

De kan välja att släta över allt som händer och hoppas på att det försvinner med tiden eller så kan de med skolchef Inga-Britt Henriksson, och hennes rektorer som ytterst ansvariga, ta tag i detta en gång för alla, hitta samarbete mellan skolan och hemmet och därmed återupprätta såväl skolans anseende som förtroende.

Ett val som i min värld borde vara helt självklart men det som skrämmer mig är antydningarna som hela tiden finns där, att kommunen och skolan inte gör fel. Alla har gjort sitt bästa.

Hur ska vi kunna laga något som ansvariga beslutat inte är trasigt?

I både SVT, HD och på sociala medier har vi fått ta det av de uttalande som gjorts från kommunen efter Olles inlägg och de är inget annat än ynkliga. Att hävda att man gjort allt man kunnat är ett hån mot såväl Olle som alla andra drabbade barn och ungdomar i vår kommun.

Vi lär våra barn att be om ursäkt och stå för sina misstag och det vore klädsamt om även de ansvariga för våra barns skolgång skulle ha kurage nog att göra detsamma.

Olle Cardell är inte den första, och tyvärr inte den sista, som fått delar av sin skoltid förstörd.

Det händer hela tiden runtom i landet och i högsta grad även här i kommunen. Vi kan inte hjälpa de barn som redan lämnat skolan men de som är mitt i detta helvete eller inte ens vet att de är på väg in i det kan vi såväl hjälpa som stötta eller helt skona.

Inga-Britt Henriksson, John Brogård, Camilla Persson, Johan Olsson Swanstein, Charlotte Rosenlund Sjövall och alla ni andra som faktiskt kan göra skillnad. Det är dags nu!

Och alla vi föräldrar med barn i skolan.

Vi måste ta vårt ansvar i detta. Vi måste prata med våra barn. Lyssna på dem och se vår roll i det som sker.

Skolan har ett stort ansvar i detta men det har även vi som föräldrar.

Tillsammans måste vi få tillbaka respekten och medmänskligheten i skolan.

Joakim S Ormsmarck