Av Per Brolléus
Jag tycker det är, på ren svenska, åt helvete med all kriminalitet, vilket säkert 100% av folk som inte är kriminella tycker. Men attans vad det är spännande att följa det som kriminella gör.
Skjutningar och jakten på förövarna, bedrägerier där man i allt högre utsträckning kommer åt pengarna (inte alltid den som bedrog) när de flyttas runt med swish och hämtas ut i bankomater, inbrott och kameror som fångat tjuvarna i något nightmode. Eller tullens insats nu i veckan där man berättade om att varor från kriminalitet motsvarande 20 miljoner kronor beslagtagits.
Det är åt helvete, men det är också en slags underhållning i mitt icke-kriminella liv. Jag får titta in i det förbjudna och bjuds på spänning som min kropp uppenbart gillar.
Och jag är kluven.
Något alldeles fruktansvärt kluven.
Ser en bra svensk serie på tv om gängkriminella, följer en allvarlig rättegång på plats i tingsrätten eller på distans via medier, läser spännande förundersökningar (vi har ju den fördelen i det här yrket att vi till och med kan göra det på betald arbetstid), studerar med fascination de över 800 polisanmälningarna som varje dygn görs i polisområde Syd. Jag konsumerar kriminalitet, jag äter kriminalitet till lunch, jag trycker i mig skjutningar och sprängningar som fredagskvällarnas chipspåsar.
Och jag är kluven. Hela tiden.
Undrar ibland om jag blivit beroende, om krim blivit mitt nya snus, om Efterlyst på tv är lika viktigt som ölen på helgen eller om kvällstidningarnas flashar om pang-pang i mobilen ersatt mitt tidigare intresse att läsa spionthrillers i bokform.
Bland tonåringar är gangsterlivsstilen visuellt ett sätt att klä sig, ett sätt att röra sig. Och ibland anklagar vi den här ”kulten” för att på något sätta ”stötta” eller hylla en kriminell livsstil. Kanske är det så. Men är jag så mycket bättre? Jag som lägger minst en timme, kanske tre, på att uppmärksamma kriminell idioti?
Som sagt, jag är kluven.