KRÖNIKA: Om att ändå se de ljus som finns

Av Per Brolléus

Ryssland bombar Poltava, bilder kablas ut från vansinnet. I Palestina är det någon dags eldupphör för att barnen ska vaccineras innan bomberna faller igen. En 13-årig barnsoldat grips med ett automatvapen på ett hotell i Malmö. Ultrahögern vinner mark i Tyskland och använder vokabulären ”Packa era väskor och dra” mot regeringen i delstaten.

Själv sitter jag på en motorväg i Småland och funderar över vad fan är det som Putin, folk i Mellanösternkaoset eller knarklangande gangsters inte fattar.

Någon bombhotar Campus i Laholm och i Båstad har en 50-åring inte bättre koll på sina kamphundar än att de smiter iväg och attackerar en man och hans hund. Jag jämför inte Putin med kamphundarna eller Israel-Palestinakonflikten med bombhotet, men allt hamnar i samma låda i mitt huvud. Eller om det är i hjärtat.

Sitter där på motorvägen och passerar en skylt som säger att snart blir två filer en – det är vägarbetsdags. Ja, ja, det får väl gå.

Kör en kilometer då en sån där stor lastbil med hundra ton järn och betong i bakdelen visar att nu är vänster körfil stängt och att det är 70 som gäller. Bil efter bil lägger sig i ett led som sakta trycks ihop till en gigantisk kö som rullar i 80, i 70, i 60 och till och med ner mot 20 kilometer i timmen.

Vi kör så i en förfärligt lång sträcka. I det där vänstra körfältet, som man alltså inte får köra i, händer ingenting. Inga vägarbeten, inga andra maskiner, inga problem alls, körfältet är vidöppet och saknar helt hinder. Vi kör en kilometer, två, fyra, nio. Fortfarande tomt där till höger om mig och alla andra bilar. Och man kan se den långa raden sakta slingra sig genom den småländska skogen, man ser säkert en kilometer fram.

Och det är där, just precis där, som en känsla av glädje når mig. Ingen (och då menar jag INGEN) ger sig ut i det högra körfältet och försöker köra om. Tittar i backspegeln… Nä, det kommer ingen danskregistrerad BMW eller en budbil av mindre lastbilskaraktär farandes. Alla kör lika fort, med lagom avstånd, solen börjar sänka sig, en rad, alla har rättat in sig, ingen verkar hävda att ”jag har mer bråttom” och kör förbi.

Det är tisdag kväll i början av september 2024. På riktigt, vad fan händer? Jag ler och tänker såklart att detta kan icke hålla hela vägen, det måste komma nån superegoist snart.

Vi kör 17 kilometer på detta vis. SJUTTON KILOMETER. Det är jättelångt – med en snitthastighet på 60 km/tim. Tittar i backspegeln igen. Nej, det kommer ingen.

Putins vrede, exploderande sjukhus, svenska barnsoldater, bombhotade skolor och lösspringande kamphundar tynger såklart enormt. Men just där och då på motorvägen i Småland där ingen var förmer än någon annan, där alla accepterade läget i det dötråkigt irriterande vägarbetet så kände jag nån slags frid i hela kroppen. Faktiskt.

Det var som om att en strimma hopp över mänskligheten uppenbarade sig. Det var så vackert, så oänligt fint.

Och nej, jag vet, det kompenserar egentligen ingenting. Men just där och då så var den där lådan med allt det mörka i hjärnan (eller om det är i hjärtat) nåt vansinnigt mycket lättare att bära.

Tack

Per Brolléus

– en lite gladare chefredaktör