LEDARE 2023-01-08 KL. 05:45

Påven, liraren och farmor

Av Joakim S Ormsmarck

Påven, liraren och farmor

Är det så att fler människor lämnar detta jordeliv under jul- och nyårshelgerna? Tanken slår mig när jag promenerar längs stranden i nordöstra Brasilien med mina existentiella funderingar kring livet, döden och allt däremellan som enda sällskap. Eller är det nyhetstorkan i stort som får det att kännas så?

President Bolsanaro har utlyst tre dagars landssorg efter att ikonen Pelé dagen innan tagit sitt sista andetag. På nätet läser jag att förra påven, Benedictus XVI, är död och via SMS hemifrån får jag veta att min farmor slutat sina dagar efter 94 innehållsrika år.

Min älskade farmor som alltid funnits där. Hon som lärde mig att mata lammen med nappflaska, lät mig äta alldeles för mycket glass och som alltid lyssnade när jag ville prata. Hon som delade min fascination för alla de människor som gått före oss, släktingar som levt för länge, länge sedan är nu ännu en färdigskriven gren i släktträdet med ett födelse- och dödsdatum.

Farmor var gammal och även om sorgen finns där kan jag också känna en stor tacksamhet över det liv hon fick leva. Hon som så ofta konstaterade vilken tur hon haft som fått en så stor familj, trots att hon föddes som enda barnet, kunde nu somna in i vetskapen att vi alla har henne och farfar att tacka för hela vår existens. Tack farmor för allt.

Samtidigt kan jag sörja att vår kontakt de sista åren var så sporadisk. Med en pandemi och allt vad den förde med sig kring besöksregler, rekommendationer och långa avstånd, i kombination med min egen rädsla för ålderdomen, fanns jag inte där alls på det sätt som jag i efterhand önskat.

Vårt sista samtal blev via Facetime där jag lovade att komma på besök så snart jag kunde.
Nu blir det först på begravningen om några veckor, men någonstans tror jag att farmor förstod att allt i livet har sin tid, hon gav mig så mycket och var en stor trygghet under min uppväxt och det är jag henne evigt tacksam.

Här i Brasilien vajar flaggorna på halv stång och brassarna sörjer mannen som gav sambafotbollen sitt första ansikte världen över. Exakt vad landssorgen innebär är lite mer oklart, något förbud gentemot musik, dans och fest är det i alla fall inte.
Att det skulle säljas mindre öl och caipirinha under det stundande nyåret ser jag som tveksamt, tvärtom lär det höjas både en och två skålar för Pelé så jag väljer att stämma in i musiken och dansen och hylla livet istället för att sörja döden.

Framför mig ser jag en bild av hur farmor, Pelé och Påven ses över en kopp kaffe. Bolltrollaren Pelé lär få smaka på lite hembakat som farmor tagit med sig och även om jag inte tror att hon var någon större beundrare av den katolska kyrkans överhuvud finns det nog lite vetelängd även till honom.

Och hur var det nu med detta kring julen och döden?
Faktum är att det i en studie som Socialstyrelsen lät ta fram för drygt femton år sedan visar att just tiden kring julen och årsskiftet är den tid då flest väljer att släppa taget. Varför är det ingen som vet.

JOAKIM S ORMSMARCK