Klik venligst
NÄRINGSLIV 2021-12-19 KL. 08:45

Tusenåriga traditioner ligger bakom linneväveriet i Boarp

Av Erica Elmberg

Vad skulle människan tagit sig till utan lin? Fröna ger värdefull olja, och av stjälkarnas starka fibrer har man sedan urminnes tider vävt tyger, för vardag och fest. På Vävaren i Båstad förvaltar man arvet.
Per Dahlqvist tittar drömmande ut genom fönstret i lokalen där Åsa Sandström avsynar, klipper, fållar och syr.
– Man ser ända till Halland härifrån, säger Per. Och på åkern brukar det odlas, havre, vete eller korn.
– Snart kanske lin! fyller Åsa på.

Tusenåriga traditioner ligger bakom linneväveriet i Boarp
Fler och fler inser linets miljömässiga fördelar. Per Dahlqvist berättar om tygets mångtusenåriga historia.

Men vi tar det från början. Alldeles från början, för lin är en av våra äldsta kulturväxter. Man har funnit linnetyger i Egypten som är 5 000 år gammalt. Och i södra Turkiet 7 000-åriga linfrön.
– Det finns också mycket gamla tygrester från Babylonien, kulturens vagga mellan floderna Eufrat och Tigris, berättar Per. Egyptierna odlade både bomull och lin – deras linnetyger var mycket fina och förmodligen tvinnade de trådarna med hjälp av saliv. Mumierna sveptes i linne, och ofta plundrades gravarna på linnetyget.

Med den här kunskapen och passionen skulle man kunna tro att Per var född in i linnebranschen, men så är det inte alls. Familjen tog över väveriet 2008.
– Vi bodde i Göteborg och ville tillbringa semestern på en lantgård, mycket tack vare dotterns stora intresse för djur. Det blev hos familjen Maltesson i Erikstorp på Bjäre. Det var så fantastiskt här och vi var ärligt talat ganska trötta på bilköerna i Göteborg.

Väl tillbaka i Göteborg, där Per jobbade med ljud, ljus och bild till företag som Volvo, råkade han läsa en annons i Svensk Handel. Linneväveriet i Boarp var till salu. Snart var familjen Dahlqvist ägare till en liten textilindustri.
– Personalen stannade kvar och lärde oss hantverket. Vi utvecklade rörelsen och tog fram nya mönster och färger. Mönster som har namn som Vejbystrand och Arild. Färgerna är mjuka och naturnära.

Det finns flera linneväverier i Sverige, men bara två som enbart använder lin och inte blandar in till exempel bomull. Det äldsta av de två är detta i Boarp ovanför Båstad, grundat 1949.
– Det är svårare att varpa med enbart lin, men linet är åtta, tio gånger starkare än bomull. Och mycket miljövänligare.

Vi har väl alla hört vilka enorma mängder vatten som går åt till att producera ett par jeans, plus alla kemikalier. För att göra ett kilo bomull krävs i snitt 9 000 liter vatten, ibland så mycket som 20 000 liter. Lägg därtill att bomull ofta odlas i torkdrabbade länder. Bomullsplantorna älskas dessutom av skadeinsekter. De odlas på 2,5 procent av jordens åkermark men förbrukar 25 procent av världens bekämpningsmedel. Det finns eko-bomull, vanligen GMO-modifierad, men det är ännu oklart vilka risker det medför på lång sikt.
– Linet nöjer sig med regnvatten, berättar Per. Och det behöver ingen gödning, det växer lika bra utan.


Åsa Sandström avsynar, klipper, fållar och syr de färdigvävda tygerna. Dessa förvaras i tjocka rullar.


Linet som man använder i Boarp kommer från Frankrike.
– 1966 tog staten bort stödet för linodling i Sverige, och samma år stängde linberednings-verket i Laholm. Nu ökar intresset igen, och det är två linprojekt på gång i Skåne.

Men Åsas dröm om att få titta ut på en linåker kanske aldrig blir sanning. Bjäre är inte bästa stället för odling. Men före genomklappningen 1966 fanns det präktiga linodlingar runt Malmö och Lund, och i Halland. Och förhoppningen är att så småningom kunna använda svenskt lin i produkterna.
– Men det kräver kunskaper och speciella maskiner, påpekar Per. Oljelinet kan skördas med tröska, men spånadslinet ska ryckas upp med ryckmaskiner. Sedan ska linet ligga kvar och rötas. Daggrötas, under någon vecka. Tar man det för tidigt finns rester av skal kvar, tar man det för sent har fibrerna lösts upp.

Sen är det ju det där som många av oss fick lära oss i skolan. Bråka, skäkta, häckla, spinna. Allt för att de hårda linfibrerna ska kunna förvandlas till garn. Vi går ut i produktionslokalerna. Först möts vi av ett virrvarr av långa trådar. På en ställning sitter 200 garnkoner som ska leda flera tusen trådar rätt på varpan. Per håller upp en rulle med garn.
– Vi köper inte klorblekt, utan det mer miljövänliga som är blekt med vätesuperoxid. Garnet färgas med en blandning av syntet- och växtfärger. Använder man enbart växtfärger kan de fälla så att färgerna blöder in i varandra i mönstret.

Har lin-världen gått opåverkad genom pandemin?
– Det råder jättebrist på lin. Mycket på grund av coronapandemin. Dessutom har oväder gett dåliga skördar i Frankrike, samtidigt som efterfrågan ökat. Vi har problem med att få fram lingarn till vissa av våra produkter.

Vi går in till de fyra vävmaskinerna där Gun Karlsson huserar. De nya styrs digitalt, de äldre med hjälp av hålkort.
– Men det är många moment som kräver handarbete. När man gör förinställningarna handlar det om precision på delar av en millimeter.

De bitar tyg som blir kvar mot slutet av en väv, används som mattsäckar hos Märta Måås Fjetterström, en annan av Båstads kända textiltillverkare.
– Vi har ett bra samarbete, säger Per.

Det är olika typer av linne som kommer ur vävmaskinerna. Vad sägs om tuskaft, som ger ett kraftigt starkt tyg, väl lämpat för kökshanddukar. Eller kypert, en lite finare typ. Satäng används till dukar och lakan.

Hade ni en mormor som dukade på tunna glansiga och kritvita dukar med invävt mönster, har ni ätit på damastdukar. Damast syftar på Damaskus, där man i forntiden var hejare på mycket, bland annat att väva fina tyger.


Gun Karlsson och Per Dahlqvist synar ett nyss vävt tyg som ska bli badlakan.