Klik venligst
ÖSTRA KARUP 2022-09-17 KL. 06:00

"De påverkas knappt av alla prishöjningar"

Av Carina Nilsson

Att vara självförsörjande är en dröm för många, inte minst i dessa tider. John-Erik och Carina Linde har haft självförsörjning som livsstil på sin ekogård sedan 1980-talet.


John-Erik och Carina lastar vagnen full med havre. Baldrian, 28 år, och Kickan, 25 år, står snällt och väntar. Foto: Nils Andersson

Himlen är blå och luften klar högt uppe på Hallandsåsen. Skördetiden har börjat på gården Bränneslätt och det ser lovande ut. Havren står i kärvar på åkern, och i ett jättestort grönsaksland väntar potatis, morötter och andra grödor på att plockas upp ur marken.

Fortsätter man runt stallknuten så står äpple- och päronträd på rad, dignande av frukt. I bikuporna surrar det för fullt och i växthuset frodas tomater, vindruvor och persikor.

Även djurens foder är bärgat inför vintern, och ytterligare ett förråd är fyllt med ved från den egna skogen. Veden ska värma både vatten och boningshus samt vedspisen för matlagning och bakning. Det gör att elförbrukningen ligger på blygsamma 3500 kWh för hela gårdens behov.

När alla numera pratar om ökade priser på energi, drivmedel och mat så känner John-Erik Linde en trygghet i att han och hustrun Carina är så gott som självförsörjande på gården.

– Vi har hållit fast vid ett småbrukarideal där vi har satt jorden och djuren framför pengarna. Vi har aldrig haft några stora inkomster men inte heller några stora utgifter. Det allra mesta vi behöver odlar vi och tillverkar själva. Jag skulle kunna fyrdubbla produktionen här, men då krävs det fler händer och det kostar förstås också, säger John-Erik.


Unghästen Malva går bredvid Kasper, 32 år, för att få en lugn och harmonisk träning. Foto: Nils Andersson


Hållbarhet har alltid varit ledordet och att odla ekologiskt en självklarhet.

– Det gör att vi inte är beroende av handelsgödsel utan vi använder gödseln från djuren. Vi har också mycket vitklöver, den blir motorn i odlingen då den plockar kväve från luften, säger John-Erik.

Han har också hållit fast vid att sköta många av gårdens sysslor med häst.

– Det har alltid funnits hästar på den här gården, de försvann aldrig som de gjorde på de flesta gårdar i mitten av 1900-talet när bönderna gick över till traktorer, säger John- Erik.

På gården finns idag sju hästar. Fem fjordingar och två nordsvenskar. Även här kan man tala om hållbarhet – tre av fjordingarna är numera arbetande pensionärer med sina 32, 28 och 25 år, vilket är en hög ålder för hästar.

– Hästarna måste tycka det är roligt att jobba. De kommer alltid till mig i hagen och vill vara med. Även den äldsta, Kasper, jobbar fortfarande men bara med lättare sysslor. De mår bra av att hålla i gång i lagom tempo, och så har de alltid fått ekologiskt foder med mängder av örter i. Vi hässjar hästarnas hö, för att kunna ge dem det allra finaste fodret, säger John-Erik.

John-Erik är uppvuxen med fjordingar men hans två senaste hästar är två nordsvenska ston.

– Fjordingen har blivit mer av en sporthäst. Man avlar på en smäckrare modell som lämpar sig sämre för jordbruket. Så nu har jag två unga nordsvenska ston som följer med vid sidan av de äldre hästarna för att de ska vänja sig vid allt som hör till arbetet. Då går inkörningen så mycket lättare.

John-Erik använder hästarna till alla möjliga körningar på gården. Men när det kommer till vissa sysslor så tar han traktorn till hjälp.

– Hästen är väldigt effektiv i till exempel grönsaksodlingar, men ska jag lasta gödsel eller pressa hö från hässjorna använder jag traktorn liksom vid längre vägtransporter. Jag har en traktor som jag köpte på 80-talet – den funkar bra än och har till och med stigit rejält i värde, säger han och fortsätter:

– Men riktigt allt gör vi inte själva. Vi anlitar också en maskinstation för att pressa och lasta balar.


På John-Erik Lindes gård frodas dahlior av en mängd olika sorter. Foto: Carina Nilsson


Genom åren har många ifrågasatt deras livsstil. Men plötsligt pratar allt fler om självförsörjning. TV-program som Mandelmanns och Bonderöven har också inspirerat många till en annan livsstil.

Via facebook har John-Erik fått många följare, men också hittat likasinnade som delar hans och Carinas värderingar. Han ser också att det finns ett intresse för deras livsstil i den yngre generationen.

– Visst finns det en sten som har satts i rullning och det är hoppfullt. Men samtidigt finns det starka ekonomiska intressen åt motsatt håll. Mycket av den gamla kunskapen om hur man lever självförsörjande har försvunnit när den äldre generationen dött ut. Jag försöker nu att hjälpa till så mycket jag kan med att utbilda dem som är intresserade. Det som är bra ska vi ju ta med oss in i framtiden, säger han och fortsätter:

– Jag vill också visa att det går att leva som ekobonde.

Nackdelen med att leva som han och Carina gör är att det krävs väldigt mycket arbete. Men kanske står hoppet till en teknikutveckling som gör det möjligt för fler små ekologiska lantbruk?

– Det sker en utveckling med till exempel små självgående robotar som kan sköta ogräsrensning, och det finns solcellsdrivna grishus som förflyttar sig och grisarna till nytt bete varje dag. Det sparar såklart mycket arbete, men det är nog fortfarande svårt att få in det i småskaligheten, säger John-Erik.

Makarna Linde har tre vuxna barn, men som det ser ut nu är ingen av dem intresserade av att ta över gården.

– Visst hade vi kunnat sälja en av de båda gårdarna vi driver, och kunnat använda pengarna till att renovera husen till exempel men det är inte det vi vill. Vi känner att det är ett arv att förvalta in i framtiden. Så länge vi orkar kommer vi att fortsätta, vi har en liten plan för framtiden men hur det blir återstår att se, säger John-Erik.