Ostrondykaren på unikt besök hos skolklass

Av Peter Jakobsson

Det var stort intresse från eleverna i årskurs 2 på Östra Karups skola när Sveriges enda kvinnliga ostrondykare Lotta Klemming kom och pratade om sitt ovanliga yrke. Eleverna lyssnade och beundrade berättelserna som Lotta bjöd på. Sedan kom nyfikna frågor i mängder. Barnen fick även både klämma och smaka på ostron.

Medier, företag och organisationer försöker få Lotta Klemming att komma och berätta sin story om hur det är att vara en tjej som lämnade modebranschen för att bli ostrondykare. Många av de stora mediehusen har gjort porträtt på henne och hon åker ofta och berättar storyn för hennes kunder, det ingår i jobbet. Men de ideella uppdragen har hon knappt tid eller råd att göra. Nu var det annorlunda. När mailet från Amanda Hallquist, som går i klass 2 på Östra Karups skola, damp ner i Lottas mailkorg smälte hennes hjärta.
– Jag blev så berörd av Amandas mail! Mitt hjärta smälte och jag kände att ibland måste man göra saker för det gör en glad. Detta är ett sånt tillfälle så jag bestämde mig för att agera, säger Lotta Klemming som bestämde sig för att avsätta en dag till att besöka Amanda och hennes klass i Östra Karup.

Amanda hade skrivit i sitt mail att hon ville gå i Lottas fotspår och bli Sveriges andra kvinnliga ostrondykare.
– Just det om att jag är Sveriges enda ostrondykare är något som media gärna sätter som rubrik på mig och inget jag själv går runt och säger, även om det säkert stämmer. Men Amanda hade skrivit i mailet att hon brukar dyka med sin pappa och var duktig på att simma. Att hon vill bli Sveriges andra osttrondykare med mig som förebild gjorde mig väldigt rörd, berättar Lotta.

I mailet ställde Amanda också en mängd av frågor kring hur det är att dyka efter ostron samt undrade om Lotta kunde komma till hennes klass och berätta mer. Lotta svarade och skolans personal styrde sedan upp det hela.
– Jag har faktiskt aldrig fått ett liknande mail från ett barn förut som ser mig som en förebild. Det kändes extra kul, säger Lotta.

En dimmig onsdag i mars tog sig Lotta Klemming till Östra Karup för att gästa Amanda och klass 2 för att berätta om sig och sitt yrke. Nu i början av året har Lotta lite lugnare i sin dagliga business så de fanns ett tillfälle för besöket.
– Redan om några veckor så drar allt i gång och sedan har jag fullt upp med ostronen fram till sommaren, förklarar Lotta.

Eleverna var redo och peppade på att träffa Lotta Klemming som skulle stå för lektionen efter lunch. Mest exalterad var nog mailskrivaren Amanda Hallquist som beskrev sig som stolt, nervös och glad när ostrondykaren dök upp i skolan och hennes mailfrågor skulle få svar.
– Jag har dykt en del, och tycker det är jättekul, så jag undrade i mailet hur det är att vara ostrondykare, om det är kallt på vintern och om man måste dyka djupt, förklarar Amanda innan lektionen.

När eleverna satt sig inledde Lotta sitt anförande till klassen med att berätta om sin bakgrund och om hur det är att jobba som ostrondykare. De runt 25 barnen lyssnade intresserat och många händer lyftes då frågor poppade upp i elevernas nyfikna tankar.
”Hur många år är du?”, ”Kan du ha på dig smycken när du dyker?”, ”Är det inte kallt i vattnet?”. Lotta svarade löpande på alla frågor och stillade nyfikenheten.




Många elever hade frågor om pärlor i ostron, något som är vanligt i sagorna. Lotta svarade att de sällan öppnar ostronen innan leverans men att det är väldigt ovanligt med pärlor.
– Jag tycker att själva skalen är minst lika vackra som pärlor, sa Lotta. Man kan ha dem till mycket.

Lotta berättade vidare om att yrket är tufft, tungt och smutsigt.
– När jag har dykt så rinner snoret från näsan och jag är helt skitig i ansiktet. Ser ut som jag badat i lera ibland, sa Lotta inför klassen men sa att man sedan kan tvätta sig och bli fin igen.

Vidare förklarade Lotta att hon gärna dyker och plockar ostron utan handskar och visade upp händerna som var fulla av små skärsår från ostronen som är ganska vassa i kanterna. Ur en låda tog Lotta fram ett antal ostron som hon plockat på havsbotten två dagar tidigare och tagit med sig. Dessa skickades runt i klassen så alla elever fick känna på dem.
– Jag har aldrig sett ett ostron, sa en elev i klassen. Jag har bara hört att de är slemmiga.

Ett oöppnat ostron är långt ifrån slemmigt. Eleverna fick en liten genomgång av ostronets anatomi och hur själva ostronet lever inuti skalet. Sedan demonstrerade Lotta hur man öppnar ostron och eleverna trängdes runt Lotta för att se det spännande ögonblicket då skalet öppnades och ostronet blottades.

Med flertalet nyöppnade ostron i klassrummet så kom Lotta med ett erbjudande.
– Vilka vill smaka på ostron? frågade Lotta ut i klassrummet.

Ett antal armar restes snabbt som ögat samtidigt som vissa andra elever sa ”blää”.




Alla de som ville smaka fick göra detta och upplevelsen var stark enligt vissas grimaserande när de fick in ostron i munnen. En av de som smakade på ostron var Amanda.
– Jag hade smakat förr men blev förvånad över hur salta de var, säger Amanda som fortsätter med att säga att gratinerade ostron är godare men favoritmaten är kammusslor.

Barnen fick även se delar av Lottas dykutrusting som hon hade släpat med sig i två trunkar. Det var dykdräkter, badskor, handskar, simfötter och annat som Lotta drar på sig innan hon ger sig ut på jakt i havet. De elever som ville fick möjlighet att prova och Lotta hjälpte till. Entusiasmen var stor och lärarna fick flera gånger be eleverna att backa lite så alla fick se, känna och prova. Skratten haglade när elever klämdes in i den tighta dräkten.
– Det var väldigt trångt, speciellt i halsen. Det kändes nästan som man skulle tappa andan, sa Amanda efter hon testat dräkten.

När lugnet återkommit i klassrummet och barnen satt på sina platser igen berättade Lotta vidare om att hon var lite annorlunda som barn. En ganska bråkig pojk-flicka som inte riktigt passade in. Lotta peppade barnen genom att berätta att man får vara annorlunda och att man kan följa sina drömmar och bli vad man vill.
– Jag har alltid vetat att jag ville dyka, jag älskar havet, förklarade Lotta.

Lottas anförande drog över den ordinarie lektionstiden då barnens frågor aldrig verkade ta slut, men barnen brydde sig inte om det. Till slut var det dock över och Lotta tackades med blommor, ett ostronfat och en rungande applåd. Lotta tackade för att hon fick komma genom att ge några exemplar av hennes bok ”Vildplockade ostron” till klassen och skolan.

Amanda var nöjd med Lottas besök och tyckte det var roligt hela tiden.

Lärde du dig något?
– Ja, att de svarta kanterna på ostronen är deras gälar, säger Amanda.

Vill du fortfarande bli ostrondykare?
– Ja, men kanske lite mindre när jag fick höra hur tung utrustningen är som man måste ha med sig. Det låter jobbigt, säger Amanda.

Lotta var också nöjd med tiden med klassen och tyckte barnen skötte sig väl.
– De var lugna och lyssnade verkligen. Vad jag kommer ihåg från skolan är att det var stökigare men dessa barn var lysande, säger Lotta.

Tycker du att du fick bra frågor?
– Ja, och så många! Trodde inte det skulle vara så stort intresse för det smala ämnet kring ostron, säger Lotta förvånat.

När Lotta till slut började packa ihop sina saker så kom flera av barnen med PostIT-lappar och ville ha Lottas autograf vilket hon självklar tog sig tid att skriva till alla som ville.