Klik venligst
PERSONPORTRÄTT 2021-08-09 KL. 05:47

Hon hittade paradiset av en ren slump

Vanligtvis har personerna som figurerar i de här sommarporträtten en lång och djup relation till Bjärehalvön. Men ingen intervjuserie utan undantag. Fotografen och inspiratören Cecilia Hedström hittade sitt drömhus/renoveringsobjekt mittemellan Båstad och Torekov för bara knappt ett halvår sedan. Nu pendlar hon mellan hemstaden Göteborg och idylliska Ängalag så tätt det bara går.

Hon hittade paradiset av en ren slump

Borden och stolarna under det trygga valnötsträdet på Kafé Bokhandlaregården lockar fram en förtjust förvåning hos vårt fikasällskap. ”Att inte min dotter som är så duktig på att leta upp mysiga ställen lyckats hitta hit ännu” skrattar hon det skratt som återkommer flera gånger under vårt samtal, även när vi snuddar vid livets lite mörkare sidor.

Cecilia är göteborgare, från början journalist, nuförtiden fotograf – som faktiskt agerar både bakom och framför kameran. Ibland håller hon föreläsningar där hon försöker inspirera människor att våga mer.

Hur gick det till när du hittade Bjärehalvön?
– Det var Bjärehalvön som hittade mig! Jag har en god vän som bor i Jonstorp, när jag varit nere och hälsat på honom så har jag varje gång fyllts av inspiration och fotograferat massor. Det tog lite tid för mig att inse att det är ljuset här nere som är annorlunda. En dag nämner han att det är ett hus till salu i Jonstorp och hjälper mig att göra en budget.

Just det hus Cecilias vän tipsade om blev aldrig aktuellt, istället tog hon med sig sin dotter ner hit till nordvästra Skåne och började köra runt och leta. Till slut fastnade de för det hus i Ängalag som nu är på väg att bli deras Bjäreparadis.
– Det var jättegulligt och det kändes att det skulle passade mig. Jag la ett bud och affären var klar på fjorton dagar. Visst fick jag lite ångest när jag insåg allt som behövde göras, men med hjälp av min kompis i Jonstorp skissade vi upp en plan på hur vi skulle ta i tu med projektet.

Många Bjärebor och turister som färdats vägen mellan Torekov och Båstad känner till husets vackra trädgård, som de förra ägarna ägnat mycket tid och kärlek. De små fontänerna, statyerna, praktfulla blomsterarrangemangen, den snurrande lilla väderkvarnen och miniatyrstugor var länge ett beundrat landmärke för alla oss uppmärksamma bilister och cyklister. Tyvärr hade den prydliga installationen hunnit förfalla innan Cecilia flyttade in.
– Det kändes som att jag hade så mycket annat att göra så jag hoppas ingen tar illa upp att jag inte kunnat bevara trädgården som den var!

Varken Cecilia eller hennes dotter hade besökt Bjärehalvön på vintern innan de tog över huset, knappt på sommaren heller för den delen, så det blev en tuff start med snö ända in i april.
– Jag har kvar min lägenheten i centrala Göteborg. Jag uppskattar ju storstadslivet och trodde kanske inte jag skulle gilla det så mycket här som jag gör. Det kom som en ren chock!

Nu har hon renoverat den risiga lada som följde med tomten och inrett med en studio. Målsättningen är att fördela tiden 50/50 mellan Ängalag och Göteborg.

Du arbetar även framför kameran ibland?
– När de behöver någon äldre dam så ringer de mig, haha. Jag jobbade som modell när jag var yngre, men var så blyg så det blev ingen riktig karriär. Men det har jag tagit igen nu när jag är äldre och modigare.

Som fotomodell bodde Cecilia i Paris och New York, men var inte alls bekväm med det.

Beskriv dig själv i rollen som fotograf!
– Eftersom jag älskar människor har porträtt blivit min grej. Det är så vanligt att människor känner sig osäkra och inte vill vara med på bild. Min nisch och styrka är att jag får mina kunder att känna sig bekväma, sedda och bekräftade. De ska känna samma glädje framför kameran som jag gör. Dessutom har jag ju världens bästa kunder, både här i Båstad och i Göteborg.

– Jag fotograferar också mycket event och bröllop och bäbisar. Nu under pandemin har det blivit mycket dejtingfotograferingar, eftersom jag själv dejtar ibland så har jag ju ett och annat tips och råd att ge någon som skall ge sig ut i dejtinglivet.

Mitt upp i allt det här tog ditt liv för några år sedan en dramatisk vändning?
– Ja, det kan man säga. Jag skulle springa ett maratonlopp och trodde jag åkt på en urinvägsinfektion, men det visade sig att jag hade cancer. Jag genomförde i och för sig mitt maraton men sedan blev det operation och cellgifter och hela den svängen i drygt ett halvår. Hela livet ställdes på vänt.

Cecilia beskriver det som att sitta bakom en glasvägg och se alla andra leva, utan att själv få vara med. Men hennes personlighet är inte av den karaktären att hon bara satte sig ner och väntade. Nej att tänka framåt är mer hennes stil. Under cellgiftsbehandlingen tappade den sjukdomsdrabbade fotografen allt sitt hår och kom då på att hon inte kände någon enda annan person som varit skallig, förutom hennes egen mamma, som också hon genomgått cellgiftsbehandlingar.
– Därför bestämde jag mig för att fotografera och intervjua andra kvinnor som befunnit sig i samma situation om hur de tacklade den. I Sverige pratar vi inte så mycket om detta, som cancerpatient ska man vara tacksam att man överlever.

Cecilia och de kvinnor hon fotade dryftade sådana frågor som utseende, kvinnlighet och om man får eller ens kan, känna sig snygg och sexig även utan ett enda hårstrå på huvudet.

Bokprojektet döptes till ”Är jag forfarande vacker?”.
– Jag intervjuade kvinnorna med det de bar – peruk eller sjal - eller om de gick utan. Visade hur de såg ut utan make up. Boken blev väldigt väl emottagen.

Efter bokprojektet initierade Cecilia Hedström välgörenhetsloppet Fight Cancer Run som blev en stor framgång fem år i rad.
– Att träna och skriva var mitt sätt att ta mig igenom sjukdomen.

Idag är du friskförklarad?
– Ja, sedan fem år tillbaka. Vi firade med en stor häftig fest, ungefär samtidigt som när jag fyllde femtio. Det hade jag lovat min dotter, när jag lovade att jag skulle överleva och ställa allt till rätta.

Går du fortfarande och tänker på din sjukdomsperiod?
– Nja, har man en gång haft cancer är man ju sårbar när något händer med kroppen som man inte känner igen. Fast det handlar också om mental styrka, att inte låta tankarna gå åt det hållet. Man kan ju sjunka ner hur långt som helst i depression om man tillåter sig det.




– Någon sa till mig att om man en gång varit drabbad måste man ändra sitt liv. Även om det inte var mitt fel att jag fick cancer så har jag ju någonstans dragit min kropp i en riktning och då går det inte att leva exakt likadant. Därför har jag varit tvungen att ändra mitt sätt att tänka, bete mig, äta och träna. Se till att jag stressar och oroar mig mindre. Annars kanske man hamnar där igen. Man måste rensa i sitt inre, i relationer och hur man behandlar sig själv. Det är många aspekter man behöver deala med.

Bjärehalvön är ju en bra plats att leva harmoniskt på, tycker du att du hunnit finna dig tillrätta och acklimatisera dig?
– Det tog väl fyra och en halv minut! Varje gång när jag kommer åkande från Göteborg på kvällarna efter att ha jobbat och passerar Båstad, Italienska vägen och sen upp kullen mot Hov vid kyrkan och ser ut över ängarna i solnedgången kan jag inte låta att skratta för mig själv. Det är ljuvligt. Jag är helt frälst och kär. Dels är landskapet så himla fantastiskt med dynamiken, färgerna. Allting. Sedan tror jag att det gör någonting med människor som har bott här och sett detta storslagna, det är klart att de blir skithärliga skåningar av det. Glada, öppna. Här kan man vara sig själv. Det finns en öppenhet jag inte mött på några andra ställen i Sverige.

Har du hittat några egna smultronställen redan?
– Ängalag är bäst. Men jag har inte hunnit utforska så mycket ännu om jag ska vara ärlig.Hovs hallar är jättefint. Jag gillar att springa upp mot Påarp och på den vägen, men det är kanske inget smultronställe? Man får ta en sak i taget. Ännu så länge har jag lagt all kärlek på platsen där jag bor så jag kan vara här så mycket om möjligt. För jag vill ju bo här!

Vad längtar du mest till när du varit borta ett tag?
– Hela livsstilen. Kontinentalt låter lite förmätet för jag tycker inte man behöver jämföra. Bjärehalvön är hjärtat av Sverige, vi som bor här har allt. Det känns som att skåningarna fattat att vi har det väldigt bra och det får man inte glömma.

Hur låter det när du skryter om dina nya hemtrakter?
– Jag skäms inte det minsta över att jag skryter om Bjäre. På mitt Instagram har jag klippt ihop lite filmer från Mästarnas Mästare, bildrutorna när de flyger in med drönare över landskapet. Det räcker!

Text: Claes Kanold