Karin Wiberg vill beröra människor

Av Peter Jakobsson

Leker ett skyggt skogsrå tittut mellan solstrålarna som letar sig fram i gläntan mellan bokarna? Eller är det en älva som tyngdlöst svävar sig bort över den dimhöljda parksluttningen? Nej. Det är Karin Wiberg. Vi ropar. Men får inget gehör. Så vi provar med mobilen. Och lyckas nå henne. Mitt i Lund. I hennes ateljé. Vi ber om att få lära känna henne lite närmare. Konstnären, utställningskuratorn, skulptören, projektledaren. Som till yttermera visso tillbringat sin uppväxts somrar och stora helger i en vacker villa längst ner på Kungsbergsvägen i Malen.

Anledningen till att vi blivit nyfikna på Karin är hennes aktiva roll i den ljuvligt meditativa utställningen ”I gläntornas ljus” som pågår på Norrvikens trädgårdar fram till i höst. Där har Karin Wiberg tillsammans med kreatörerna Bea Szenfeld och Gunnar Kaj gjort sin egen tolkning av ”Skogens År”. Norrvikens trädgårdar är vackra så man får dåndimpen, utställningen är sagolik och måste upplevas på plats, men utan att skruva upp förväntningarna alltför högt vågar vi påstå att besökaren åker därifrån mer harmonisk än hen var när hen kom!

Att medskaparen Karin själv känns så himla harmonisk måste delvis ha sin förklaring i hennes härliga relation till Båstad.
– Allt började med att farfar köpte sin sommarvilla i Malen på 50-talet, och att min pappa tillbringade alla sina somrar där. Tomten, som ligger granne med havet, var gigantisk och kunde delas upp, så där ritade och lät min pappa arkitekturproffesorn bygga vårt hus.

Huset år vinterbonat så familjen var där alla årstider, men framför allt på sommarloven.
– Det blir som ett rosa skimmer och jag får alltid samma varma känsla i kroppen när jag tänker på mina somrar på denna underbara plats. Hur vi sprang upp och ner till stranden sjuttio gånger per dag. Bara satt och hängde på stenbryggan. Och det långsamma i att bara vandra runt. Vi var dessutom en tennisfamilj och spelade konstant tennis på banan borta i Malenskogen, en timme varje dag. Jag jobbade dessutom på tennisen under Tennisveckan, var läktarvakt och sålde biljetter. Jätteroligt. Min uppväxt är uppdelad mellan Lund och Båstad.

Bättre kan man inte ha det!
– Nej, jag vet. Min faster bor kvar i farfars hus, så jag är där och hälsar på emellanåt.

Kommer du till hit i sommar?
– Utställningen har väckt mycket känslor inom människor och vi har fått jättemycket feedback. Folk har faktiskt kommit hit till min ateljé och hälsat på. Jag tycker om att träffa publiken och hålla guidningar så jag kanske dyker upp, ingenting är bestämt ännu.

Karin Wiberg är alltså skulptör och konstnär, verksam i Lund. Hon har sin ateljé mitt i gamla charmiga Lund, ”en av mina lyckoplatser”. Gick utbildning på konstskolan Idun Lovén i Stockholm, ”gammaldags men grundläggande, fantastiska lärare”. Under utbildningen hade Karin massor av extrajobb, bland annat som assistent på Ung Svensk Form. Där råkade projektledaren gå in i väggen så Karin lät sig 2006 övertalas att ta över den roll som hon fortfarande besitter. Det innebar flytt från Stockholm till Malmö, där projektet då drevs. USF är en årlig utmärkelse och turnerande utställning vars syfte är att uppmärksamma och bredda intresset för ung svensk formgivning.
– Jag har hela tiden sett till att ha ateljé så jag har dubbelarbetat, dels heltid på Ung Svensk Form och sedan all ledig tid med mina skulpturer. Jag älskar det, jag har hittat två drömjobb.

Karin berättar att hon haft förmånen att få ställa ut på fina platser och att få ha haft kontakt med personer som fungerat som hennes mentor. På Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm, där dess dåvarande intendent Patrik Steorn (nu chef på Göteborgs Konstmuseum, och sympatisk tävlare i SVT-programmet Kontrapunkt) har betytt mycket, liksom den Tokyo-baserade japanske arkitekten Satushi Kurosaki. I ”våra trakter” har Karin ställt ut på Dunkers Kulturhus i Helsingborg och hos Gustav Sundin på Galleri Torekov.
– Som liten trodde alla att jag skulle bli konstnär för det var det jag höll på med jämt. Lera, teckna, måla. Men jag kände att konsten gjorde mig lite introvert så jag gjorde revolt och utbildade mig till sjuksköterska! Erfarenheterna från perioden som sjuksyster bakar jag in i mina verk. För konsten är som medicin och bär en vikt av att nå fram och beröra människor, alltså rent fysiologiskt. Mina skulpturers huvuden, kallade luftandar, är formade efter hand-flatan så att den ska kunna läggas tryggt på dem. Det ska kännas behagligt och naturligt att beröra skulpturerna och på det viset kunna ta in konsten.

Karin har kommit på en egen teknik där hon gröper ur sina skulpturer och sedan bränner dem väldigt långsamt. De skulpturer som står inomhus på ”I gläntornas ljus” är gjorda i bränd bemålad lera med grafitpulver på ögonen och de som står utomhus är gjutna i betong på ett familjegjuteri i Skåne.




Du har ju kurerat ”I gläntornas ljus” - hur har den processen löpt fram?
– Jag fick kontakt med Lotte Karlefors på Norrviken och när vi träffades första gången i januari förra året kändes det direkt att vi förstod varandra, hon såg min utställning på Botaniska i Lund och tyckte direkt att ”det här måste vi göra”. Vi har haft många härliga samtal om vad man kan göra av temat Skogens År och vad skogen egentligen står för? Den kan vara härlig men också farlig och obehaglig, skapa rädsla och ovisshet – vad gömmer sig bakom? Vi kan inte kontrollera allt, inte ha koll på varenda sten och det måste vi leva med. Samma känsla med djuren, som kan gömma sig. De anar oss långt innan vi kommer. Det är en förmåga vi aldrig kan få och det har jag anammat i mina skulpturer. Jag är fascinerad av hur rådjuren sträcker upp sina halsar över buskage eller åkrar och verkligen spänner ögonen i oss och tittar länge och ser något som vi inte riktigt är medvetna om själva. Där uppstår ett ömsesidigt utbyte, sedan är de nöjda och hoppar iväg.

– När Lotte och jag kommit överens fick jag föreslå vilka andra kreatörer jag ville ha med. Bea Szenfeld, Gunnar Kaj och jag pratade ihop oss och kom fram till att vi ville skapa en känsla av att mina skulpturer dyker upp lite överallt i trädgårdarna och vandrar in i huvudbyggnaden där vi möts alla tre, Gunnars växtinstallationer och Beas helt magiska papperskonstdockor. Det uppstår en poesi tillsammans, som att gå in i egen trolsk värld.

Hur känns det att vandra runt i en utställning som man varit så stor del i att skapa?
– Man är så lycklig. Vägen dit kan vara tung och slitsam, med mycket hårt arbete innan. Ute på gjuteriet, fruktansvärt tunga lyft, mycket blod, svett och tårar. Men det är det värt. För det här känns fullkomligt, som en mening i livet. Anblicken genom de fantastiska fönstren som vetter ut från orangeriet mot den japanska trädgården. Man flyter ut mot oändlighetskänslan av Bjäre. Att därifrån stirra ut mot havet ger mig flashback mot barndomens virrvarr av tankar medan jag tittade ut mot Laholmsbukten. Vidunderligheten. Dygnets olika skeden, ljuset skiftningar, är så påtagligt på Bjärehalvön. Vackrast är det vid ”Blå timmen” då eftermiddagen går över till kväll och man kan pusta ut.

Fast pusta ut är inte riktigt Karin Wibergs melodi. Schemat är fullt. Nästa utställning äger rum på omtalade Sara Kulturhus i Skellefteå, ett av världens högsta trähus. Hon har också blivit inbjuden att återigen ställa ut i Japan. Och Shanghai. Och så måste ju den unga svenska formen projektledas. Och så kanske hon dyker upp i egen lågmäld person ute på Norrvikens trädgårdar, då inte bara som ett blygt och mytiskt väsen...

Text: Claes Kanold
Foto: Lena Evertsson