KRÖNIKA: Rögle BK – en av flera guldaspiranter

Av Per Brolléus

Dom där ansiktsuttrycken som växlar mellan att se ut som en ihoprullad Allers till att få ur sig ett förvridet skratt närmast besläktat med en galen karaktär i en Lars von Trier-film har ännu inte riktigt lämnat anletet efter vårens vrickade SM-slutspel. Men en ny SHL-säsong står faktiskt för dörren och Rögle BK gör nu sin tionde raka premiär i landets högsta serie. Nio säsonger av ständig tillväxt och förändring för ängelholmslaget. Såväl sportsligt som ekonomiskt. Idag har Rögle BK i princip allt som en svensk storklubb i ishockey ska ha. Utom en sak.

Försäsong och träningsmatcher ska man av hävd inte luta sig alltför tungt emot när man bedömer ett lags beskaffenhet inför en ny säsong. Det skruvas, testas, mörkas och försiktighetåtgärdas i en omfattning som gör de flesta patienter svårdiagnostiserade. Likafullt kan man utan knot utmåla Rögle BK anno 24/25 till en av ett antal guldfavoriter framåt vårkanten. Bara en hårt filterbubblad person avfärdar Rögle efter vårens slutspelschock. Det intressanta blir om bandyklubben kan få ur sig en starkare grundserie än vad som var fallet under föregående röriga säsong. Det ska också bli spännande att granska ett nytt lagbygge där backsidan genomgått en helrenovering och där forwardssidan mist dokumenterad poängfabrikation.

Målvaktssidan känns välbalanserad där nye, Trojafostrade, Arvid Holm ska fightas med etablerade Christoffer Rifalk. Roger Hanssons tränarinträde antyder också att det äntligen är ett slut på experimentet att inte tydligt utse en förstamålvakt i laget. Peka med hela handen och bestäm vem som har förstaspaden. Denna hierarki är ingalunda skriven i sten, men då vet spelarna vad dom ska förhålla sig till, här och nu.

Rögles backsida har fått en större dynamik när det gäller vilka förmågor de enskilda försvarsspelarna besitter. Jesper Pettersson och Mattias Göransson är två defensiva nyförvärv som ska kunna bära mycket istid och tillföra fler dimensioner i Rögles spel. Det kommer att erbjudas fler lösningar på isen för den händige coachen den här säsongen. Ett litet orosmoln för att det saknas en backtyp som kan få stopp i spelet i egen zon. Brandon Davidson lämnade en del att önska, inte minst i skridskoåkningen, men när kanadensaren under någon motståndarbelägring av egen zon bestämde sig för att nagla fast puck och 100 kilo motståndarkött i egen kortsarg så hade han få övermän.

På forwardssidan lämnar utlandsflyktade trion Tambellini, Ryfors och Abols ett tapp på 108 poäng bakom sig. Hemvändande Leon Bristedt kan fylla en del av tomrummet och med bättre grundserieutväxling på Zaar, Everberg och Anton Bengtsson kommer spelartappen inte att bli dystert kännbara. Nye Jacob Peterson, fostrad i Lisch, jo, det finns mer än bandy vid Vänerns södra strand, kommer att få axla höga poängproduktionsförväntningar. Precis som kanadensaren Josh Dickinson. Ny från MoDo där han var poängkung i fjor. När Rögle tog kontakt och visade kassakistan och en chans på en titel bytte Dickinson Ångermanland mot Skåne.

Hade du berättat nyss beskrivna scenario för en människa som slutade följa ishockey för drygt tio år sen hade dom trott du hallucinerade. Bara för att sätta Rögle BK.s resa i lite perspektiv.

Färjestad med sitt bankkonto, Växjö med sina ”hockeykunder”, regerande mästarna Skellefteå, Frölunda där Rönnberg gör sin sista resa med sina goa gubbar är alla pretendenter på en titel till våren. Buttre...förlåt, Bulan Berglunds Luleå kommer göra livet surt för många lag. Linköping kan gå långt om dom själva tror på det. Problemet är att varken dom själva eller någon annan gör det. Leksands IF? Njaaa.

Nykomlingen Brynäs? Nope! Det är bara i Gästrikland man tror att 13 SM-guld, varav de flesta för 50 år sedan, fortfarande spelar någon som helst roll.

Snart släpps pucken. Känner ni ilningen?

//Roger Bengtsson