Röglesäsongen hade precis allt – och absolut ingenting

Av Roger Bengtsson

Rögle BK.s nyss avslutade säsong går till historien som den sportsligt bästa i klubbens 89-åriga historia. Det resultatmässiga lyftet på relativt kort tid är anmärkningsvärt. Ambitionshöjningen och ett förändrat ”mindset” har lyft ishockeyklubben till en av Sveriges absolut bästa. Dessvärre prickar klubben sin högstanivå samtidigt som en pandemi sveper över världen. - Höjden av otur, skulle en utomstående betraktare resonera. I högsta grad normalläge för alla luttrade och inbitna Röglesupportrar, skulle undertecknad lakoniskt konstatera.

Kapitlet om SHL-säsongen 20/21 kommer att bli ett flitigt tummat avsnitt i den stora historieboken om svensk ishockey. Pandemin har gjort publikens närvaro under 52 grundserieomgångar och under slutspelet näst intill obefintlig. SHL-klubbarna har blött ekonomiskt, spelare, ledare, anställda har fått sänka sina löner, stöd har betalats ut. Fansen har fått hålla sig på avstånd och följa matcherna via tv, radio och andra medier. Läktarna har gapat ödsligt tomma.

I dessa orostider slår då Rögle BK till och gör sin sportsligt, i särklass, mest framgångsrika säsong någonsin. Förra årets tredjeplacering i grundserien putsades ytterligare till en slutlig andraplats i år. När slutspelet drog igång hade Rögle BK aldrig vunnit en SM-slutspelsmatch. Under en dryg vecka förnedrades de regerande mästarna Frölunda med fyra raka vinster i kvartsfinalspelet och 20-3 i målskillnad. I semifinalen slog Ängelholmarna ut svensk ishockeys absoluta storhet på 2000-talet, Skellefteå AIK. I finalspelet mot idrottsprodukten Växjö med sina trumspelande kunder räckte dock inte Rögles energi riktigt hela vägen. Ett defensivt, väl balanserat och solitt Växjö kunde vinna finalserien med 4-1 i matcher. Rögle hade chansen på precis allting – men vann ingenting.

Men låt oss nu lyfta blicken och få lite perspektiv på den avslutade säsongen. Besvikelsen över en SM-finalförlust ska naturligtvis finnas. Man vet aldrig när chansen att få spela final åter dyker upp. Men vi måste sätta årets exempellösa framgångar i sin historiska kontext. Detta Rögle som vid upprepade tillfällen likt en mosad boxare hängt på repen, färdiga att skicka till gelatinfabriken. Detta Rögle som åkt jojo mellan allsvenskan och SHL/Elitserien fler gånger än vad en nykter Linus Klasen kan räkna till. Detta Rögle som vi vant oss vid att man fostrar, hittar och förädlar hockeystjärnor i världsklass – som andra större elitklubbar i Sverige roffat åt sig och njutit frukterna av.

Plötsligt spelar detta Rögle en SM-final. Efter en ruggigt genomfört grundserie och ett ännu mer sprakande slutspel. Dessutom med ett lag komponerat av en mängd ”hemvävda” spelare från Ängelholm och dess närområde, hockeyutbildade i antingen Rögle eller intilliggande klubbar. Allting tryfferat med handplockade svenska och utländska hockeyproffs som infogat sig i gruppen och bildat ett kollektiv. Med betoning på kollektiv. Allt under ledning av två tvillingar från den kanadensiska ödemarken. Bröderna Abbott.

För när man summerar säsongen så är det verkligen gruppen som helhet som stått för den unika framgången. Visst kan man peka på förstakedjans enorma poängproduktion under grundserien. Ryfors, Everberg och Zaar skulle alla kunna spela i väsentligt bättre ligor än SHL. Icke desto mindre har samtliga spelare bidragit när dom självklara ”stjärnspelarna” haft svackor eller varit skadade. Arbetskapaciteten, hjärtat och smartheten som Anton Bengtsson och kaptenen Mattias Sjögren besitter kan göra en hockeyälskare hänförd. När sen spelare som Adam Edström, Taylor Matson och Brady Ferguson ”steppade upp” i slutspelet fick Rögle helt plötsligt ännu en dimension. Och då har vi inte berört backsidan med världens bästa 19-åriga back, tyska underbarnet Moritz Seider. Superlativen räcker liksom inte till för att beskriva honom. Låt oss bara konstatera att om ”St. Moritz” utvecklingskurva består så kommer det att bli ett antal Norris Trophy-pokaler hemma i tyskens prisskåp framåt medelåldern. Niklas Hansson, Samuel Jonsson, Erlend Lesund. Ni förstår vart detta leder. Ingen i årets Rögleupplaga har fallit ur ramen. Alla har stämplat in på jobbet. Varje dag.

Men det vore inte Rögle BK om allt detta fantastiska inte haft sina förbehåll. För all framgång har försiggått inför tomma läktare.
För, så här är det. Att vara grön-vit hockeyälskare från nordvästra Skåne är samtidigt med all kärlek och passion för ishockey också att utsätta sig för mängder av lidande. Brustna förhoppningar, monumentala besvikelser och kraschade säsonger. Floppade nyförvärv och sparkade tränare. Ohöljd och fanatisk glädje över avancemang till högsta serien har på 5 månader förbytts till frustrerad och bottenlös tomhet när laget åkt ur igen.

Så är det att hålla på Rögle BK. Så naturligtvis är det inte det minsta ironiskt att när laget gör sin absolut bästa säsong på 89 år, så kan ingen komma in på läktarna för att ta del av allt det fantastiska på plats. Ingen kan stötta, heja, skrika ramsorna, sjunga nidvisorna om motståndarna i hallen. Ingen kan dela sin gemensamma kärlek till Rögle BK med mängder av andra fans på plats. Ingen erbjuds tillfälle att visa övriga hockeysverige att nordvästskåne är att räkna med. Vi kan!
Det är ingen ironi alls. Det är bara precis så det är att följa och älska Rögle BK. Precis allt – och samtidigt absolut ingenting.

Roger Bengtsson