Världsklasskonstnären på åsen

Att beskriva den ombyggda gamla skolan uppe i Lya där den mångsidige norske konstnären Olav Christopher Jenssen huserar som en idyll är en underdrift. Att det är här några av samtidens mest hyllade konstverk sett dagens ljus förvånar föga. Om det är någonstans konst i världsklass ska skapas så är det på toppen av Hallandsås.

Trots att vi blivit förvarnade om vad som komma skulle blir vi fullkomligt paralyserade av häpnad när vi kliver in i den storslaget smakfulla oas som utgör sommarbas för den internationellt erkände målaren och skulptören Olav Christopher Jenssen. Född i Sortland, Norge 1954, verksam och bosatt i Berlin, Tyskland sedan tjugofem år. Professor vid Konstakademien i Braunschweig, har haft utställningar på bland annat Moderna Museet i Stockholm, Tate Gallery i London och Konstmuseet i Bonn.

Olav Christopher sitter vid ett långbord i den ljuvliga trädgården och fikar, omgiven av hustru, barn och barnbarn. Ledigt klädd i vid utanpåhängande skjorta, bleka linnebyxor och barfota. Hälsar varmt välkomna på gemytlig svorska. Leder in oss i den ljusgenerösa ateljé där en handfull ännu inte riktigt färdigmålade tavlor står uppradade mot en vägg.
– Förberedelserna och tankarna inför utställningen har pågått en tid, förklarar han. Den utgör delvis fortsättningen av ett pågående projekt jag kallar Rubicon (mytomspunnen italiensk flod där Julius Caesar lär ha kastat tärning, reds anm.)

Namnet är välvalt. Jenssens målningar känns som ett flöde av färglagda berättelser. Fyllda av lekfull nyfikenhet och sprudlande livsglädje. Även om tavlorna saknar tydliga objekt håller inte konstnären med om att de är abstrakta.
– Ett konstverk i sig är konkret så det finns egentligen ingen abstrakt konst, menar han. I utställningen visar jag enbart verk som kommit till här i Lya.

Olav Christophers skulpturer är formade i lackerad aluminium. Både målningar och skulpturer bär storlek XXXXXL.
– Parallellt med projekt Rubicon har jag just inlett arbetet med ett arkitektoniskt objekt för den norska staden Tromsö, det beräknas vara klart om sju år! Skulpturerna ska bli upp till 12 meter höga. De produceras faktiskt här på Bjärehalvön. Hos Jimmie Bengtsson på MontageService i Båstad som jag samarbetat med i flera år!

Miljön här uppe i Lya är fantastisk, samtidigt har du ateljé i Berlin – hur mycket påverkas du av omgivningen du befinner dig; är det stor skillnad mellan det du producerar mitt ute på rofyllda landsbygden och i en myllrande metropol som Berlin?
– Nej. Jag flyttar ofta mina målningar fram och tillbaka. Ibland får de stå kvar över vintern och mogna. På det viset består de till slut av en del av bägge platserna. Jag befinner mig definitivt i två olika miljöer, men samtidigt i liknande arbetssituationer, med samma redskap etc. Men det är klart att det artar sig annorlunda här än i Berlin. Jag vandrar fritt runt mellan ateljén, huset och trädgården, det blir en helt annan atmosfär.

Är själen och hjärnan samma?
– Ja, så upplever jag det.

Olaf Christopher Jenssen betraktar sig inte som en specifikt norsk konstnär, utan som konstnär rätt och slätt.
– Jag är den person jag alltid varit och på det sätt jag lever mitt liv, men man bär med sig någonting som har ett ursprung, ett slags landskap som alltid finns med.

Sättet att leva har präglats av mycket resande. Faktum är att det var orsaken till att han efter fem terminer blev relegerad från studierna vid Konstakademin i Oslo.
– De tyckte att jag var borta för mycket. Det gjorde ingenting, resorna betydde mer för min konstnärliga utveckling än om jag hade fortsatt på skolan. Men jag har letat mig in i den akademiska världen igen genom att ha varit konstprofessor i Tyskland i 25 år, skrockar han förnöjt.

En av alla resor ledde till Bjärehalvön. 1991 kom han hit för att hälsa på konstnärskollegan Peter Frei och dennes hustru Britt Arnstedt, som då var lärarinna på Strandängsskolan, men sedan dess bytt yrkesbana och blivit gallerist. Just det, det är hon som driver bedårande Galleri Arnstedt, det ”Miniatyr Louisiana” där professor Jenssen ställer ut t o m 25 september!
– Jag blev omedelbart förtjust i trakten så när Peter av en slump visade mig den här gamla skolan som var till salu slog jag till direkt.

Det finns ingen slump!
– Nej, det tror inte jag heller, så låt oss säga att det var lyckliga omständigheter…

Inte alla i familjen delade Olav Christophers kärlek till huset, som då var i väldigt dåligt skick.
– Men hela upplevelsen var så stimulerande så det är ett beslut jag är väldigt glad över.

Att göra den utnötta skolbyggnaden beboelig tog ett år. Fyra barn och tre barnbarn senare konstaterar konstnären att man haft nytta av att ha ett så stort hus till förfogande.
– Jag har kunnat hålla på med mitt, samtidigt som de kunna vara här allihop. Det känns väldigt fint.

Här avbryts vi av ett par glada barnbarn som otåligt rycker morfar i skjortärmen, ett viktigt projekt pockar på uppmärksamheten.
– Vi ska bygga ett insektshotell av två gamla vinlådor i trädgården.

Den barnsinnade glimten i morfarsögat sprakar till. Entusiasmen och glädjen över det stundande byggandet går inte att ta miste på. Vi ber att få låna byggmästaren en minut till. Så han kan berätta vad vi kan förvänta oss av utställningen, som när detta nummer av Bjäre Nu når sina läsare har pågått i några dagar:
– En intensiv sammansättning av målningar, skulpturer, grafik och keramik som blivit till på plats här i Lya. Man ska bli varse den resonans som kan leda till förklaring till att det blivit som det är.

Lät det kryptiskt? Det var nog meningen i så fall. Ett sätt att locka oss dit. Så får vi se och tolka själva. Precis som konst ska funka!

TEXT & FOTO: CLAES KANOLD