I förra numret av Bjäre NU träffade vi Gustav Sundin, konstnär. Han valde att skicka vidare Röda Trådens stafettpinne till Thor-Oscar Fagander, arkitekt, tillsammans med frågan:
”Om du vore en byggnad, vilken skulle du vara då?”

– Det jag tänker på först är att jag gillar att ha en överblick. Det hade varit viktigt för mig, ett slags kontrollbehov. Men sen är det ju också viktigt vad byggnaden gör. Jag kan tycka det är något sympatiskt med byggnader som uppfyller mångas behov, i jämförelse med en villa som kanske bara är för en familj. Jag vill välkomna alla liksom, på något sätt!

Men utöver ovanstående punkter, så är det platsen som är det absolut viktigaste för en byggnad enligt Thor-Oscar. Det var en av de främsta anledningarna till att han och frun Jenny valde att flytta till Torekov förra året.
– Bjäre är så fint. Det är jättevackert. Och vi vill bo vackert. Får man ha någon fåfäng sida så är det det för oss liksom.

Thor-Oscar är uppväxt i Östra Karup och Båstad, men har på senare tid bott uppe i Sunne. Jenny hade sen tidigare ett fritidshus där, och när paret skulle flytta ihop efter studierna valde de att flytta in där.
– Det var lugnt, skönt och lantligt. Vårt smultronställe! Tänk dig ett typiskt svenskt hus, en röd stuga, i böljande landskap med grusväg och äppelträd.

Aningen mindre pittoreskt var det dock när de skulle genomföra ett stambyte i köket, och upptäckte att golvet var isolerat med kolstubb.
– Det är pulveriserat kol, det finaste pulver av kol du kan tänka dig. Man isolerade tydligen golv så förr. Det håller råttor och möss borta om inte huset är så tätt. Vi valde att bevara det och skyfflade ner allt kol i säckar så länge, berättar Thor-Oscar och tillägger skrattande att de var sotiga en hel sommar.
– Det satte sig överallt! I näsan, under naglarna… Om du frågar mig om det finns projekt som jag tycker är mer jobbiga än andra, så var det här ett rent helvete. Men en rolig historia att berätta nu efteråt!

Thor-Oscar kan ändå drömma lite grann om ett nytt renoveringsobjekt, eller ”ett ruckel att sätta tänderna i”, som han själv säger.
– Det är något speciellt med gamla hus, de har en historia att berätta.

Men alla byggnader är nya någon gång, och där är Thor-Oscar med och skriver ingressen i sin roll som arkitekt.
– Jag är fortfarande i början på min karriär och då är det mycket nybyggen. Men det är också projekt som tillåter mig att arbeta till stor del hemifrån och det gillar jag.

Men någon ateljé med ritbord finns inte i hemmet. Även om det ligger några planritningar ihoprullade i närheten av datorn i arbetshörnan. Arkitekter är ännu en yrkeskategori som i princip har blivit helt digitaliserad.

Under de första åren på utbildningen så satt de dock traditionellt med stora planscher och linjaler. Sedan tog datorerna över mer och mer, vilket Thor-Oscar kan tycka är både bra och dåligt.
– Jag har alltid tyckt att det grafiska arbetet är väldigt roligt. Och det går så mycket fortare digitalt! Samtidigt har jag en romantiserad bild av yrket, att man ska sitta i sin ateljé, i svart polo och glasögon, klia sig i skägget och rita ett streck i timmen. Bilden av den eftertänksamme arkitekten, säger han och skrattar.

Enligt Thor-Oscar så finns den en ”nörd” i honom som gillar att titta på den där halva millimetern. Att gå ner på detaljnivå och bara sitta i den världen. Ett karaktärsdrag som han kan se fanns med honom även under uppväxten.
– Det är något lockande med det. Som barn bekantade jag mig, såsom de flesta andra, med Lego och jag tyckte de här färdiga koncepten med beskrivning var underbara! Men man skulle inte leka med det, utan det skulle vara utställning, det skulle bara stå, minns han, och beskriver skräcken av när vänner kom på besök och använde grejerna.
– När kompisarna skulle hem så kunde jag ägna timmar åt att bygga upp allt igen!

OM Thor-Oscar Fagander

Namn: Thor-Oscar Fagander
Ålder: 35 år
Bostadsort: Torekov
Yrke: Arkitekt
Mitt smultronställe på Bjäre: Hovs Hallar

Thor-Oscar skickar vidare Röda Tråden till Mattias Hallberg, snickare, med frågan: ”Om du inte hade varit snickare, vad hade du jobbat som då?”

TEXT & FOTO: THERESE BERSÉUS SUOKAS