I förra numret av Bjäre NU träffade vi Kristina Digman, konstnär och illustratör. Hon valde att skicka vidare Röda Trådens stafettpinne till Cecilia Kraitz, keramiker, tillsammans med frågan: ”Vad lyser upp i ditt höstmörker?”

– Att gå ut i höstluften. Krispigheten ger mig kraft. Att se naturen när den går i vila. Sen tycker jag väldigt mycket om att tända levande ljus i mitt hem.

I ateljén utanför Norrviken står lådor fulla med keramikalster, redo att packas upp, efter att ha varit med på en utställning i Stockholm. Men iordningställandet får ske en annan dag. Mitt bland lådorna slår sig Cecilia istället ner med en kopp te i handen. Det har varit en intensiv period och hon ser fram emot en lugnare höst där hon kan arbeta i lugn och ro.

Utställningen, Fire walk with me, var lite av en hyllning till den japanska bränningstekniken Raku som Cecilia använder sig av – en metod som härstammar ända från 1500-talet och som bygger på att föremålen hettas upp så mycket att det brinner i dem.
– Elden är mitt element, jag gillar att vara nära den, säger Cecilia och berättar att utställningen byggdes upp kring en film med brinnande krukor som hennes man, Mikael Bertmar, gjort.
– Vaserna är slutna i olika former och är som individer, likaså blir flamman inuti.

Men att jobba med eld är inte enkelt. Speciellt inte under en sommar med eldningsförbud. Cecilias Raku-ugn ska upp i 1000 grader inför en bränning och med en snustorr sommar fanns det inga undantagstillstånd. När förbudet till slut äntligen släppte fick Cecilia bokstavligen bränna i alla väder.
– Jag gjorde en bränning i ösregn. Jag hade fått spänna upp ett gammalt partytält så att det inte skulle regna på vaserna när de kom ut ur ugnen. Det gick bra, men det kändes lite som en skämt när tältet var som en bassäng dagen efter!

Cecilia växte upp i ett konstnärshem och det blev ganska naturligt att hon också valde den vägen.
– Någon sorts skapande ville jag jobba med. Jag kan den världen och levde inte med några illusioner om vad konstnärsyrket är utan hade med mig att de jobbade hårt.

På folkhögskolan i Munka Ljungby fick Cecilia prova på Raku för första gången och strax efter byggde hon sin första ugn hemma. När hon sedan tog över den gamla kuskbostaden utanför Norrvikens Trädgårdar, där hon har sin ateljé och verkstad idag, så tog hon med sig ugnen.
– Det är något visst i att gå ut och tända den en tidig morgon för att sedan ha en temperatur på 1000 grader fyra timmar senare.

Men det är inte enbart lera och eld som hanteras i verkstan, även om det är keramiken som Cecilia är mest förknippad med. För cirka tio år sedan började Cecilia även att måla.
– Jag är ingen skolad målare, utan använder färgerna som jag gör i keramiken.

De flesta av verken är en blandning av akvarellmålning och inklistrade illustrationer hämtade från gamla läroböcker från 1800-talet.


FOTO: Mikael Bertmar

Förutom elden så är även vatten ett element som ligger Cecilia varmt om hjärtat. Hon promenerar dagligen, och då gärna ner till havet. Ibland ser hon sälar som sitter på stenarna en bit ut.
– Det är någonting lugnande med havet. Och jag älskar att simma. I somras badade jag varje dag.

Cecilia tycker även om att snorkla, och har till och med ett avancerat dykarcertfikat.
– Barnen var fridykare och vi tog certifikat hela familjen när de var i tioårsåldern. Jag kommer ihåg att vi tog slutprovet i oktober och det var så kallt att vi fick hälla varmvatten innanför dykardräkterna, säger Cecilia och skrattar.
– Men det är lite för mycket teknik inblandat, så numera snorklar jag hellre!!

OM CECILIA KRAITZ

Namn: Cecilia Kraitz
Ålder: 54 år
Bostadsort: Båstad
Yrke: Keramiker
Mitt smultronställe på Bjäre: Stenbryggan nedanför Apelryd

Cecilia skickar vidare till Torgny Karnstedt, författare och föreläsare, med frågan:”Vilken är ditt livs bästa läsupplevelse?”

TEXT & FOTO: THERESE BERSÉUS SUOKAS