Jessica: "Ge upp? Det gör jag aldrig!"
Av Peter Jakobsson
Ultralöparen Jessica Staahl-Norris från Västra Karup har gjort något nästan omöjligt igen. Denna gång var det ett lopp från Sandhammarens fyr i sydöstra spetsen av Skåne till Kullens fyr ute på kullhalvön på andra sidan Skåne. Ett lopp på cirka 290 kilometer där det var åtta deltagare och bara två som slutförde hela distansen. Jessica var en av dem.
På torsdagsmorgonen i Kristi himmelsfärdshelgen startade åtta deltagare vid Sandhammarens fyr, mellan Ystad och Kivik, med siktet inställt på Kullens fyr nästan 30 mil bort. Västra Karupsbon Jessica Staahl-Norris var ensam kvinna i startfältet och en av endast två löpare som till slut tog sig hela vägen genom Skåne. När hon nådde målet strax efter klockan fyra på söndagsmorgonen hade hon varit igång i omkring 67 timmar.
Dagen efter står hon redan tillbaka på jobbet i en skolbespisning.
– Jo då, jag har huvudet upp och fötterna ner, säger Jessica och skrattar när vi nyfiket undrade hur man mår efter en sån extrem prestation.
Loppet Lighthouse Ultra tog deltagarna genom stora delar av Skåne via Ystad, Höör och Åstorp vidare mot Kullaberg. Det som på kartan kan se ganska beskedligt ut visade sig vara något helt annat.
– Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara lättare. Man tänker att Skåne är platt men det är det absolut inte. Det var mycket backar och tekniska trails med stenar och rötter.
Under loppets gång började deltagarna falla bort en efter en. Några bröt redan efter åtta mil medan andra kämpade längre innan kroppen eller huvudet satte stopp. Jessica fortsatte framåt trots att både sömnbrist och smärta till slut blev extrema.
– Planen var att inte sova men efter andra natten började jag somna springandes. Jag kunde verkligen inte hålla mig vaken. En gång lutade jag mig mot en stenmur i skogen och sov fem till tio minuter.
Att hålla sig vaken blev till slut nästan svårare än själva löpningen. Samtidigt började fötterna ta ordentligt stryk.
– När man får ont i fötterna på riktigt och slår i tårna eller trampar på en sten så gör det så jäkla ont. Och sen blir det mentala väldigt tufft också.
Trots det gav hon aldrig upp. Hemligheten menar hon är att hela tiden lura hjärnan att fortsätta lite till.
– Jag tänker bara en fot framåt hela tiden. Och så säger jag till mig själv att efter det här får du vila länge. Är jag inte döende så finns det ingen anledning att stanna. Då är det bara framåt.
Under de långa timmarna ute på stigarna blev naturen och omgivningarna också ett sätt att hålla motivationen uppe.
– Det är var så otroligt vackert. Man springer och tittar runt omkring sig och tänker på allt möjligt. Jag sprang en del med en kompis och vi pratade om trädgårdar och sådant. Det hjälper.
När Jessica till slut nådde de sista meterna upp mot fyren på Kullaberg var kroppen helt slutkörd. Regn och hård vind gjorde avslutningen ännu brutalare.
– Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Det kändes som storm och regnade så jag tänkte bara: Aldrig mer. Men när jag kom upp där var det en enorm glädje. Jag är så stolt över att jag inte gav upp!
Jessica lyfter också fram stödet från människor längs vägen som en avgörande faktor.
– Tror inte alla förstår hur mycket det betyder när folk kommer ut och hejar. Det gör jättemycket.
Nu väntar några dagars återhämtning med ömma fötter och en hjärna som fortfarande känns lite mosig. Men trots att hon sa ”aldrig mer” vid målgången har nästa utmaning redan börjat ta form.
– Jag kanske inte gör just detta lopp igen, men självklart vill jag göra fler ultra-lopp. Jag älskar ju det här. Nu längtar jag redan tillbaka till bubblan igen.
I höst väntar dessutom ännu ett stort mål när Jessica ska springa sitt femte Kullamannen Ultra 100 miles och därmed få den så kallade diamantringen. Att genomföra dessa lopp som Jessica tar sig för kräver något utöver det vanliga. Kanske lite tokighet men framför allt ett bra mindset för att hålla hela vägen.
– Ge upp? det gör jag aldrig!!
På torsdagsmorgonen i Kristi himmelsfärdshelgen startade åtta deltagare vid Sandhammarens fyr, mellan Ystad och Kivik, med siktet inställt på Kullens fyr nästan 30 mil bort. Västra Karupsbon Jessica Staahl-Norris var ensam kvinna i startfältet och en av endast två löpare som till slut tog sig hela vägen genom Skåne. När hon nådde målet strax efter klockan fyra på söndagsmorgonen hade hon varit igång i omkring 67 timmar.
Dagen efter står hon redan tillbaka på jobbet i en skolbespisning.
– Jo då, jag har huvudet upp och fötterna ner, säger Jessica och skrattar när vi nyfiket undrade hur man mår efter en sån extrem prestation.
Loppet Lighthouse Ultra tog deltagarna genom stora delar av Skåne via Ystad, Höör och Åstorp vidare mot Kullaberg. Det som på kartan kan se ganska beskedligt ut visade sig vara något helt annat.
– Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara lättare. Man tänker att Skåne är platt men det är det absolut inte. Det var mycket backar och tekniska trails med stenar och rötter.
Under loppets gång började deltagarna falla bort en efter en. Några bröt redan efter åtta mil medan andra kämpade längre innan kroppen eller huvudet satte stopp. Jessica fortsatte framåt trots att både sömnbrist och smärta till slut blev extrema.
– Planen var att inte sova men efter andra natten började jag somna springandes. Jag kunde verkligen inte hålla mig vaken. En gång lutade jag mig mot en stenmur i skogen och sov fem till tio minuter.
Att hålla sig vaken blev till slut nästan svårare än själva löpningen. Samtidigt började fötterna ta ordentligt stryk.
– När man får ont i fötterna på riktigt och slår i tårna eller trampar på en sten så gör det så jäkla ont. Och sen blir det mentala väldigt tufft också.
Trots det gav hon aldrig upp. Hemligheten menar hon är att hela tiden lura hjärnan att fortsätta lite till.
– Jag tänker bara en fot framåt hela tiden. Och så säger jag till mig själv att efter det här får du vila länge. Är jag inte döende så finns det ingen anledning att stanna. Då är det bara framåt.
Under de långa timmarna ute på stigarna blev naturen och omgivningarna också ett sätt att hålla motivationen uppe.
– Det är var så otroligt vackert. Man springer och tittar runt omkring sig och tänker på allt möjligt. Jag sprang en del med en kompis och vi pratade om trädgårdar och sådant. Det hjälper.
När Jessica till slut nådde de sista meterna upp mot fyren på Kullaberg var kroppen helt slutkörd. Regn och hård vind gjorde avslutningen ännu brutalare.
– Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Det kändes som storm och regnade så jag tänkte bara: Aldrig mer. Men när jag kom upp där var det en enorm glädje. Jag är så stolt över att jag inte gav upp!
Jessica lyfter också fram stödet från människor längs vägen som en avgörande faktor.
– Tror inte alla förstår hur mycket det betyder när folk kommer ut och hejar. Det gör jättemycket.
Nu väntar några dagars återhämtning med ömma fötter och en hjärna som fortfarande känns lite mosig. Men trots att hon sa ”aldrig mer” vid målgången har nästa utmaning redan börjat ta form.
– Jag kanske inte gör just detta lopp igen, men självklart vill jag göra fler ultra-lopp. Jag älskar ju det här. Nu längtar jag redan tillbaka till bubblan igen.
I höst väntar dessutom ännu ett stort mål när Jessica ska springa sitt femte Kullamannen Ultra 100 miles och därmed få den så kallade diamantringen. Att genomföra dessa lopp som Jessica tar sig för kräver något utöver det vanliga. Kanske lite tokighet men framför allt ett bra mindset för att hålla hela vägen.
– Ge upp? det gör jag aldrig!!
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
