Sven Thomsson – Båstadsbon mot OS i Milano

Av Johan Jönsson

När den svenska OS-truppen samlas i Milano i februari är det inte bara världens bästa hockeyspelare som representerar landet. Med i ledarstaben finns också Sven Thomsson, fysioterapeut i Rögle BK och en av nyckelpersonerna bakom kulisserna i Tre Kronor.

För Sven innebär OS i Milano ännu ett stort kapitel i en karriär som tagit honom från ryggrehabilitering i Ängelholm till de största scenerna inom internationell ishockey.

– Jag kommer nog vara den enda från Bjärehalvön som är med på OS, säger Hemeslövsbon med ett leende.

Sven är född 1976 och uppvuxen i Uppsala, men det är på Bjärehalvön han byggt sitt vuxna liv. År 2007 flyttade han till Hemeslöv, köpte hus och började arbeta inom ryggrehabilitering – ett område han redan hade erfarenhet av från tiden i Sundsvall.

– Ängelholm var ryggcenter i Skåne på den tiden. Jag hade jobbat med ryggrehab tidigare, så jag sökte jobbet och tänkte: nu sticker vi. Och vi har aldrig ångrat det.

Sedan dess har familjen rotat sig ordentligt. Två av barnen är födda här, och Sven har under åren varit engagerad i det lokala föreningslivet.

– Vi har levt väldigt mycket i idrotten. Innebandy, fotboll – barnens lag, föräldraengagemang. Det är så man har lärt känna folk här.

Trots att han i dag rör sig dagligen i hockeyns finrum har Sven ingen egen hockeybakgrund.

– Jag kommer från Uppsala, och på 80-talet var det bandy som gällde där. Hockeyn kom in i mitt liv via jobbet.

Tre kronor-jackan har redan kommit när tidningen är på besök. "Nu ska vi se om den är varm", ler Sven. Foto: Johan Jönsson

Det avgörande steget togs 2015, när han började arbeta med svenska ungdomslandslag som fysioterapeut. Några år senare, 2018–2019, fick han frågan att ta över rollen som samordnare för samtliga landslagsfysioterapeuter.

– Det handlar om allt från U16 till Tre Kronor. Jag ser till att rätt personal är på rätt plats, att det finns reserver om någon blir sjuk och att kontinuiteten fungerar.

Det var också via landslaget som dörren till Rögle BK öppnades.

– Jag var redan involverad i förbundet när Rögle behövde förstärkning. Några spelare sa: ring Sven, han bor ju bara 20 minuter bort. På den vägen är det.

Sedan pandemisäsongen 2019–2020 är Sven en fast del av Rögles medicinska team, där han i dag arbetar heltid tillsammans med en kollega.

– Vi jobbar inte bara med A-laget utan även med juniorer och damlaget. Det är många individer, många olika behov.

Arbetet följer hockeyns rytm: matcher, resor, rehab, förebyggande träning.

– Det är inget 8–5-jobb. Vi jobbar när andra är lediga. Matchdagar, kvällar, helger. Men när säsongen är slut får man tillbaka mycket tid på sommaren.

En vanlig vecka under säsong innebär två matcher, ofta torsdag och lördag, med tuffare träning tidigt i veckan och lättare belastning ju närmare match man kommer.

– Vår roll är mycket att “ta hand om kropparna”. Se vilka som behöver vila, vilka som kan trycka på, och vilka som måste bromsas.

Hockey är en fysisk sport – och Sven är tydlig med vad som dominerar skadebilden.

– Det vanligaste är kontakt- och krockskador. Axlar, knän, tacklingar mot sargen. Sargen är dum, brukar vi säga.

Överbelastningsskador förekommer, men är färre än tidigare tack vare bättre försäsongsträning och ökad kunskap.

Samtidigt handlar jobbet lika mycket om kommunikation som om behandling.

– En skada är inte samma sak på två olika personer. Man måste se individen. Ibland får man bromsa spelare som vill spela för tidigt.

Relationen med tränare och ledare beskriver han som stark.

– Jag upplever ingen press. De litar på oss. Ibland vill man ha tillbaka spelare snabbt, men oftast är dialogen väldigt sund.

Skillnaden mellan grundserie och slutspel är dock påtaglig.

– I ett slutspel kan man acceptera att läkning tar längre tid. I oktober finns ingen anledning att chansa.

Utöver Rögle jobbar Sven regelbundet med Tre Kronor, där han delar uppdraget med tre andra fysioterapeuter.

– Vi turas om. VM, landslagsveckor, cuper. Och nu OS.

Sven Thomsson representerar Tre kronor vid OS och Rögle till vardags. Foto: Johan Jönsson

OS i Milano blir hans andra olympiska spel, efter debuten i Peking 2022 – ett OS som präglades helt av pandemin.

– Det var extremt. Provtagning varje dag, munskydd överallt, glasbås när man åt. Kineserna som jobbade där gick runt i full skyddsutrustning hela tiden.

Kontrasten mot Milano är stor.

– Nu blir det mer som en vanlig hockeyturnering, även om allt är större. Nackdelen är att vi är isolerade i Milano – det är långt till övriga OS-orter i Alperna.

För Sven börjar OS-uppdraget redan 5 februari, flera dagar före spelarna.

– Vi åker ner för att bygga upp omklädningsrum, installera utrustning och se till att allt fungerar innan spelarna kommer den 8:e.

Logistiken är omfattande.

– Första lastbilen med utrustning går snart. Resten tar vi med på flyget. När första träningen är den 9:e måste allt vara på plats.

Sven Thomsson med raska steg på väg mot OS i Milano i februari. Foto: Johan Jönsson

Turneringen startar den 10 februari och finalen spelas den 22:e.

– Förhoppningsvis är vi kvar hela vägen.

Till skillnad från Peking blir Milano ett OS där NHL-spelarna deltar fullt ut.

– Det är klart att tempot är högre. Passningarna sitter, besluten går snabbare. Men som människor är de precis som alla andra.

Sven betonar vikten av att lära känna varje spelares rutiner.

– Alla har sina vanor. Vissa vill göra exakt samma sak inför varje match. Vår uppgift är att se till att det finns möjligheter för det.

Trots matcher, skador och långa arbetsdagar är det gemenskapen som Sven oftast återkommer till när han pratar om OS.

– I Peking blev det som en familj. Helt plötsligt sitter man och äter med Nils van der Poel och andra svenskar från helt andra sporter.

– Man representerar inte bara sitt lag, utan hela landet. Det är något speciellt.

När han i februari kliver in i OS-bubblan igen gör han det som fysioterapeut, samordnare, lagspelare – och Bjärebo.

– Det är ett äventyr. Ett intensivt sådant. Men det är också ett privilegium.

Och när OS-elden slocknar i Milano kommer Sven Thomsson, ensam från Bjärehalvön men mitt i hockeyvärldens centrum, att ha gjort sitt igen – långt bortom rampljuset, men ändå avgörande för resultatet.