Rune förlorade sin gård under tunnelbygget

Av Carina Nilsson

Rune Andersson hade nyligen tagit över gården i Lya efter sin pappa och byggt ett nytt hus till familjen där han och sambon skulle bo med sina två små barn. Familjen hann flytta in och bo 16 månader i huset. Sedan blev det tal om expropriation på grund av tunnelbygget och Rune valde att sälja i stället för att strida.

Rune Andersson blickar ut över de kulliga åkrarna och utsikten över delar av Båstad, som skymtar mellan träden från backen där huset ligger – ett hus han snickrade själv. Lite längre ner i backen ligger stallet som Rune byggde i början av 1990-talet. Ungefär rakt under går tunneln genom Hallandsås.

– Tanken var att jag skulle ta över gården efter min far och bo här med min familj. Mina föräldrar skulle bo kvar i det gamla huset. Vid den tiden hade ingen av oss kunnat föreställa sig hur allt skulle bli, säger han.

Gården i Lya ligger mitt i den så kallade Möllebackszonen. Ett område med bra jord att odla i, men med en porös berggrund längre ner.

– När bergsfolket från Norrland var här och provborrade konstaterade de nästan genast att det skulle bli svårt att driva en tunnel igenom åsen här. Och de fick rätt. För oss boende var det provborrningar, möten och ny information hela tiden. Våren 1997 dog min far i cancer och inom loppet av ett halvår var det dags för giftskandalen med Rhoca Gil. Flera av min svågers kor och min egen avelstjur blev förlamade och fick avlivas. Vi hade två små barn hemma samtidigt som jag skulle sköta gården och djuren, säger Rune.

Det han minns som allra jobbigast var när grundvattnet försvann.

Stallet byggdes i början av 1990-talet då Rune Andersson planerade att ta över gården efter sina föräldrar. "Jag tror att tunneln går ganska rakt under stallet" säger han. Foto: Carina Nilsson

– Tidigare försörjde brunnen 100 nötdjur och två hushåll med vatten utan problem. Men när tunneln började byggas så tog vattnet andra vägar. Vi hade tankbilar i skytteltrafik här under flera år innan det blev utbyggt med kommunalt VA. Det var väldigt jobbigt, men allra värst var det för mjölkbönderna här uppe, säger Rune.

Rune kommer heller aldrig att glömma nonchalansen från myndigheterna och känslan av maktlöshet. Att äga sin mark men ändå inte.

– De statliga myndigheterna, länsstyrelsen och Banverket, lyssnade över huvud taget inte på oss. Man satte i gång projektet innan provborrningarna ens var klara, det fanns ingen handlingsplan utan det rullade på som ett enda stort experiment över huvudet på oss som bodde här. Det gick också tidigt prestige i det – tunneln skulle byggas till varje pris. LRF var en stöttepelare för oss och tog problematiken på större allvar, men det hjälpte inte.

När det till sist blev tal om att expropriera Runes gård och göra mellan 700 – 800 borrhål på fälten framför boningshuset fick han nog.

– Jag gav upp och valde att sälja i stället för att strida. Vi hade haft flera år av problem kopplade till tunnelbygget och det gick ut över familjelivet.

Rune gav dock inte upp lantbruket helt. Han fortsatte att arrendera marken på andra sidan Lyabäcken och har kombinerat jordbruket med ett annat arbete.

– När det även släpptes ut cement och bentonitlera i Lyabäcken 2003 så fiskar dog, tänkte jag på hur jag fiskade öring i bäcken som barn. Jag ville att mina barn också skulle kunna göra det, så jag behöll arrendet.

Trots att Rune drabbades hårdare under några år än vad de flesta gör under en livstid så är han inte bitter.

– Det är klart att man ibland funderar på fastighetspriserna och hur det hade blivit om jag hade behållit gården. Visst har jag också dagar när jag tänker att det är konstigt att jag ens står upp. Vi fick förmodligen posttraumatiskt stressyndrom där under tunnelbygget när den ena krisen avlöste den andra, säger Rune och fortsätter:

– Men människan är väl en överlevare. Det blev också bra för Båstad till sist, nu finns det två tågstationer och en helt ny stadsdel ute vid Båstad station. Man kan inte gräva ner sig i det som har varit utan livet måste gå vidare.

Fotnot: Runes gård splittrades i tre delar. En lantbrukare köpte stallbyggnaden och en del av marken, Naturvårdsverket köpte resten av marken och boningshuset såldes för sig.

Stallet byggdes i början av 1990-talet då Rune Andersson planerade att ta över gården efter sina föräldrar. "Jag tror att tunneln går ganska rakt under stallet" säger han. Foto: Carina Nilsson