Debatt: "Effektavgifterna – när modellen inte håller i praktiken"

Av Insändarskribenten

Jenny Lundholm Graveleij, Laholm, som arbetar med frågor kopplade till Europas elmarknad sågar det sätt som bland annat Södra Hallands Kraft valt när det gäller effekttarifferna.
Det här är en åsiktstext skriven av skribenten.

Södra Hallands Kraft menar att effektavgifter är ett sätt att minska belastningen i elnätet och undvika dyra investeringar. Det är i grunden ett rimligt mål.

Men i ljuset av regeringens beslut att stoppa det obligatoriska kravet – med motiveringen att modellen inte fungerat som tänkt – finns det anledning att ställa en mer grundläggande fråga - Fungerar modellen i praktiken?

En modell som inte är etablerad

Effektavgifter framställs ofta som en självklar väg framåt. Men i verkligheten är det endast cirka 20–30 procent av Sveriges elnätsbolag som har infört någon form av effektmodell.

Efter regeringens besked ser vi dessutom en tydlig splittring:

• vissa bolag fortsätter

• andra stoppar sina planer

• många avvaktar

Detta tyder inte på en etablerad standard, utan på en modell som fortfarande är ifrågasatt även inom branschen.

Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Södra Hallands Kraft driver frågan vidare utan tydligare självinsikt.

Ett statiskt verktyg för ett dynamiskt system

Belastningen på elsystemet – vår faktiska elanvändning – varierar från timme till timme beroende på beteende, temperatur och väder. Trots detta bygger SHK:s modell på fasta tidsfönster: vardagar kl. 06–21 under vinterhalvåret.

Det är en grov förenkling.

Under soliga dagar, särskilt under mars, kan vi mitt på dagen ha hög lokal elproduktion, inte minst från solceller, samtidigt som förbrukningen är låg.

I dessa lägen vore det positivt att öka elanvändningen för att skapa balans i det lokala nätet.

Ändå möts kunder av samma signal: använd mindre el.

Här uppstår en tydlig motsägelse, styrsignalen riskerar att motverka sitt eget syfte.

Från incitament till schablonavgift

Effektavgiften beskrivs som ett incitament för smart elanvändning. I praktiken fungerar den ofta som en schablonavgift baserad på tid, inte på faktisk belastning.

Det innebär att:

• kunder betalar även när nätet inte är ansträngt

• elanvändning styrs bort även när den hade varit positiv

Det är svårt att se hur detta leder till ett mer effektivt utnyttjande av elnätet.

Är problemet verkligen kommunikationen?

Styrelseordföranden menar att kritiken beror på att modellen inte förklarats tillräckligt väl.

Det är en alltför enkel förklaring.

När människor reagerar handlar det inte bara om information, utan om att modellen upplevs som ologisk och svår att koppla till verkligheten.

Brist på transparens

SHK lyfter att effektavgiften ska minska behovet av investeringar och gynna alla kunder.

Men det framgår inte tydligt:

• när topparna faktiskt uppstår

• hur stora de är

• hur mycket investeringar som undviks

Utan denna insyn blir det svårt att bedöma rimligheten i modellen.

Slutsats

Effektavgifter kan i teorin vara ett effektivt verktyg. Men i sin nuvarande form framstår SHK-modellen som för grov och i vissa lägen kontraproduktiv.

När endast en minoritet av elnätsbolagen har infört modellen, när de som gjort det nu agerar olika, och när staten samtidigt ifrågasätter upplägget, räcker det inte att “utvärdera vidare”.

Det är rimligt att ställa högre krav – på precision, transparens och faktisk nytta.

Jenny Lundholm Graveleij, Laholm

som arbetar med strategiska system- och arkitekturfrågor kopplade till Europas sammankopplade elnät och elmarknad, i det nordiska och europeiska samarbetet inom ENTSO-E