Kvinnorna som rycker ut när larmet går

Av Peter Jakobsson

Fem minuter. Så lång tid har de på sig att lämna vardagen och åka mot bränder, hjärtstopp och trafikolyckor. I Båstads kommun bär några få kvinnor upp ett av samhällets mest mansdominerade yrken och de gör det med mod, lugn och en stark tro på att fler tjejer borde våga följa efter.

Vårsolen ligger över brandstationen i Förslöv när vi träffar fyra av Båstads kommuns fem aktiva deltidsbrandkvinnor runt bordet i köket på stationen. Larmställen hänger nära till hands. Två av dem har jour just nu och måste kunna lämna allt inom några minuter om larmet går. Det säger nästan allt om vad jobbet kräver. När de har beredskapsvecka ska de på fem minuter vara på stationen, dygnet runt, redo att åka mot det okända.

Av kommunens 55 deltidsbrandmän är bara fem kvinnor. De fyra som möter upp den här dagen är Åsa Berntsson och Ulrika Larsson från Förslöv, Jeanette Häger från Torekov och Emma Andreasson från Båstad. De jobbar i olika åldrar, med olika bakgrunder och på olika stationer, men när de börjar prata om sitt uppdrag återkommer samma ord gång på gång. Gemenskap. Utmaning. Meningsfullhet.

Det är lätt att tro att brandmansyrket mest handlar om eld och rök. Kvinnorna runt bordet skakar på huvudet åt den bilden. Räddningstjänsten rycker också ut till trafikolyckor, hjärtstopp, sjukvårdslarm och hot om suicid. Ofta är det något helt annat än den klassiska brandkårsbilden som väntar när larmet går.

– Folk tror fortfarande att vi bara släcker bränder. Men vi är räddningstjänst. Det är så mycket mer än så, säger Ulrika.

Det finns många verktyg och redskap i bilarna, bland annat motorsågen som de skämtade lite om vid fototillfället. Foto: Peter Jakobsson

Just det verkar också vara en viktig nyckel till varför fler kvinnor behövs. I ett litet lag på en skadeplats handlar det inte bara om råstyrka, utan om olika kompetenser, olika erfarenheter och förmågan att möta människor när livet plötsligt rämnar.

– Det är inte styrkan som avgör. Det är människan som ska göra jobbet på plats, säger Åsa.

Jeanette, som också arbetar inom ambulansen, beskriver hur olika kunskaper vävs samman i styrkan. Någon har lång erfarenhet av ledning, någon är trygg i sjukvård, någon är ny men orädd och frågvis. Alla behövs. Flera av kvinnorna säger att de tror att de ibland kan bidra med ett särskilt lugn i mötet med chockade, rädda eller traumatiserade människor.

– Jag tror framför allt som kvinna att man ibland har ett annat lugn. Man ser människan bakom, säger Ulrika.

De stora klippverktygen väger 25 kilo och kräver teknik för att hantera. Åsa har god erfarenhet av det och Ulrika (till höger) har också börjat få kläm på det. Foto: Peter Jakobsson

Det finns fördomar om brandmansyrket. Om hårda jargonger, machokultur och att kvinnor måste bevisa sig dubbelt. Emma berättar att hon hade med sig just den bilden när hon började. På vissa utbildningar utanför Bjäre mötte hon kommentarer om vad hon skulle klara eller inte klara. Men hemma i den egna räddningstjänsten blev verkligheten en annan.

– Jag trodde aldrig att det skulle vara så här bra. Jag har bara fått fint bemötande och när någon sagt något dumt har kollegorna stått upp för mig, förklarar Emma.

Också Åsa, som har längst erfarenhet och började redan 2008, ger en stillsam bild av ett yrke där tilliten vuxit starkare med åren. I dag är hon styrkeledare och ofta först på plats. Det är hon som får de första sekunderna, de första besluten, det första ansvaret när någon annans vardag precis slagits sönder. Ändå beskriver hon inte jobbet med stora ord, utan som en del av den hon är.

– Det är utmaningar hela tiden. Nya människor, nya situationer. Det är väl därför man stannar kvar i yrket, säger hon.

Ulrika är nyast i gruppen och också äldst, 49 år. För henne blev brandmansrollen både ett sätt att göra nytta och att utmana sig själv.

– Jag ville se om jag kunde klara det här, trots att jag inte är purung längre.

Ulrika Larsson är den nyaste av tjejerna som är deltidare på räddningstjänsten i Båstad. Foto: Peter Jakobsson

Emma halkade in nästan av en slump efter att ha följt med och gjort testerna. Nu, snart två år senare, känner hon sig verkligen på rätt plats. Hon berättar också öppet om kampen med teoriprovet för C-körkortet, lastbilskortet som krävs för att köra släckbil. Efter flera försök och mycket slit har hon tagit reda på varför det varit så svårt och fått rätt stöd.

– Jag ska ha det där jäkla kortet nu inom kort, säger hon med beslutsamhet.

Det går att le när hon säger det, men pannbenet säger något större om yrket. Att bli brandman handlar inte om att vara felfri. Det handlar om att vilja, träna, lära och fortsätta.

Och det är just där kvinnorna vill nå fram till andra tjejer. Inte med en putsad bild, utan med en ärlig. Ja, jobbet kan vara tungt. Ja, det finns larm som stannar kvar i minnet. Ja, familjelivet måste fungera runt jourveckorna och det blir snabba utryckningar. Men mitt i allt detta finns också en stark gemenskap, kunskap för livet och känslan av att faktiskt göra skillnad.

– Man kommer in i en stor familj med mycket gemenskap, konstaterar flera av dem.

– Gå och gör testerna. Tänk inte så mycket först. Många stoppar sig själva innan de ens har provat, säger Emma.

Emma Andreasson älskar jobbet som brandman. "Så mycket bättre än jag trodde". Foto: Peter Jakobsson

Kanske är det just där fördomarna kan börja falla. Inte i stora kampanjer, utan i ett fikarum på en brandstation i Förslöv, där fyra kvinnor berättar om ett yrke som är betydligt varmare, bredare och mänskligare än många tror. Och där budskapet till andra kvinnor är enkelt. Våga testa. Det kan vara början på något som förändrar mer än bara din egen vardag.