Torsdagsgubbarna håller Linbastuan vid liv

Av Peter Jakobsson

Solen strålar över Förslöv denna tidiga septembertorsdag. Gräset är fortfarande fuktigt av nattens dagg, men det hindrar inte ljudet av gräsklippare från att gå i gång vid Linbastuan. Här, vid kanten av skogen där Skåneleden passerar, samlas varje vecka ett gäng män för att vårda platsen. De kallar sig själva för ”gubbarna” och de gör det helt ideellt.

Men det är inte bara gräset som hålls kort och rabatterna som rensas. Framför allt vårdas gemenskapen. För torsdagsgänget är Linbastuan både en arbetsplats och en mötesplats.

– Vi är nu fjorton stycken som turas om och håller i gång här, berättar Bruno Nilsson, som fungerar som gruppens språkrör och kontakt mot kommunen. Det finns alltid något att göra, men vi träffas lika mycket för att umgås.

Linbastuan är en plats med historia och har stått här i generationer. Förr användes den för att torka och bereda lin, ett hantverk som en gång var livsviktigt i bygden. När bastun brann ner för några år sedan stod gubbarna inför ett svårt val; låta platsen förfalla, eller bygga upp den igen.

Linbastuan i Förslöv sköts om av gubbarna så den bevaras för framtiden. Foto: Peter Jakobsson

De valde det senare. Med egna händer, stöd från stiftelser och lokala krafter reste de byggnaden på nytt.

– Det är kulturarv, säger Bruno och tittar på byggnaden. Sådant här får inte försvinna.

Lite längre bort, på nyklippt gräs vid änden på stuan, står Uno Lundvall. Han är 92 år och den äldste i gänget, en slags ålderman. Han har varit med i föreningen sedan starten för omkring tre decennier sedan.

– När jag var barn vågade vi inte gå in i bastun, säger han och skrattar. Föräldrarna sa att där bodde grävlingar. Nu är det en plats som samlar människor i stället. Och det gläder mig att det lever vidare.

Åldersmannen Uno Lundvall samtalar med Bruno Nilsson vid Linbastuan i Förslöv. Foto: Peter Jakobsson

Staffan Hedberg får epitetet ”ynglingen” i gänget. Han har bara varit med sedan i år, men är redan en självklar del av gemenskapen. Med sin bakgrund som både bilmekaniker och brevbärare känner han de flesta i bygden.

– Som pensionär saknar man ofta gemenskapen. Att bara gå hemma är inget kul, det blir inget av det. Här får man komma ut, göra något vettigt och träffa folk, säger han medan han ställer ifrån sig gräsklipparen efter förmiddagens pass.

Staffan Hedberg klipper gräs vid Linbastuan. Foto: Peter Jakobsson

Arbetet pågår bara ett par timmar varje torsdag. Sedan kommer belöningen: kaffet, korven på grillen och pratet som aldrig verkar ta slut. De lägger en tia var för att kunna köpa fika, och sedan delas allt rättvist.

– Rent socialt är det guld värt, säger Bruno. Vi pratar om byn, om livet och om gamla minnen. Här får man både frisk luft och goda skratt.

När de sitter samlade runt bordet, med kaffekoppar i händerna, blir det tydligt vad Linbastuan egentligen betyder. Den är mer än en stuga, den är en mötesplats, ett nav i gemenskapen.

Efter arbete väntar korv och trevliga samtal. Foto: Peter Jakobsson

Att Linbastuan står kvar i dag är resultatet av många timmars obetalt arbete. Gräsklippare och verktyg ska underhållas, sly ska röjas bort, rabatter rensas. Kommunen bidrar visserligen med en liten summa och bensin till maskinerna, men i grunden är det gubbarnas envishet och engagemang som håller allt vid liv.

När solen står högre och dagens sysslor är klara, pustar gubbarna ut. Doften av grillad korv blandas med nyklippt gräs. Samtalen mellan männen hörs över ängarna.

Linbastuan i Förslöv. Foto: Peter Jakobsson

Torsdagstraditionen vid Linbastuan är kanske inte stor i det stora hela men för gubbarna själva är det något de uppskattar mycket.

– Vi håller på så länge vi orkar, säger Bruno med ett leende och återgår till samtalen gubbarna emellan.