Krönika: "Allt har bytt färg i år, men jag visste ingenting"

Av Per Brolléus

Cykeln är parkerad mot ett träd, jag har ju inget cykelstöd på min, och jag traskar gatan upp. Passerar Pepe’s, Sand och viker av in mot receptionen på Hotel Skansen – mittpunkternas mittpunkt under tennisveckan.

Slås av hur extremt litet område som den stekheta tennisveckan finns på. Visst, det är galet svårt att få en parkering utanför Willys de här dagarna och det är folk ”överallt”. Men totalt sett så är Båstadtennis det minsta största evenemanget av de alla. Och det är bara ”på gott”.

Gick här förra året i snålblåst och regnavbrott. Gjorde samma sak under den stekheta Nadalsommaren 2024 och jag har gjort det en massa veckor.

Men jag konstaterar – som vanlig att jag passar inte in.

Jag har aldrig passat in.

I alla fall inte om man med ”passar in” menar färgkoderna som gäller på herrar som rör sig backen upp och ner, in och ut på barerna och som sitter med keps och solbrillor på tennisläktarna.

I år är koden vit. Visst, en del kör fortfarande 2024-versionen ljusblått (alla hade ljusblått 2024). Jag har varken eller – utan mörkblått på överkroppen. Mellanbeige brallor är inte heller de i nån slags allmängiltig kulör.

Ja ja.

Men det är flera färger som har bytts ut. Stolarna på läktarna har gått från rött (eller solrosa) till vitt. Jag vet, en färgexpert skulle säga stockholmsvitt eller extremt ljusbeige.

Bollkallarna har gått från att vara blå till gröna, profilen Claes Kanold har en blå keps i år istället för en vitblommig solhatt och gruset på centrecourten känns mer intensivt tegelrött i år än tidigare – kan mycket väl vara en synvilla.

Hamnar jämte Mats Wilander inne på Skansen. Vi börjar prata. Han från Torpsbruk i Alvesta kommun, jag från grannen Ljungby. Vi har några gemensamma vänner i tennisvärlden och vi vänder några ord om dessa. Då slår det mig att här har vi då tusan inte några nya färger. Han har visserligen keps på sig, men de lockarna som faller utanför är helt utan grå hårstrån. Vi är jämngamla, Mats och jag, men jag har inte ett hårstrå som inte är kritvitt. Jag blir avundsjuk.

Vandrar igen. Det är stekhett ute. Passerar ett företag som säljer AC-anläggningar, tyvärr inga portabla att sätta på huvudet.

Mitt i värmen står Båstad kommun med ett ett slags marknadsstånd. Här kan man träffa, ser jag på en skylt, säkerhetssamordnaren i kommunen. Där ser man. Men när jag går förbi har kommunen skickat ut sin familjebehandlare att möta turister från hela landet – och Norge, många norrmän på plats. Och som extra grädde på moset så ser jag att man mitt i myllret av passerande folk, som jag fördomsfullt tror har det väldigt gott ställt ekonomiskt, även erbjuder en date med biståndshandläggare från socialförvaltningen. Både torsdag och fredag finns hen på plats. Jo jag tackar.

Vandrar på. Solen steker.

Slås av en man i blå badrockskavaj i rejäl frotté. Han måste vara nära att kolavippa när som helst, det glittrar av svett – eller möjligen kraftfull hårgelé – från hans hjässa.

Funderar på varför han har den extremt varma kavajen på sig mitt på ljusa dagen i solen. Ska han bada? Nej, han viker in mot Sands vattenhål samtidigt som det slår mig att den där kavajliknande badrocken gjorde vi reklam för förra året. Prislappen hängde kvar.

Den kostade 8995 kronor.

Jag har aldrig köpt en riktig kostym för 8995 kronor… Men har man köpt en badrock för så mycket pengar så måste den såklart användas. Och precis när jag tänker den tanken så slår det mig att han och jag har ju en hel del gemensamt. Eller i alla fall två saker.

Vi har båda mycket gele och spray i håret – och vi har båda valt den extremt udda färgen marinblått just idag.

Och tamejfan, han har även mellanbeige shorts. Det har jag med.

Snyggt jobbat, kompis.

Per Brolléus

färgblind nyhetschef på NU7Dagar Bjäre