Låt oss inte glömma varför mediestödet finns

Av Joakim S Ormsmarck

Debatten om mediestödet efter 2029 har redan börjat. Och mitt i diskussionen finns en risk att den viktigaste frågan hamnar i skymundan vilket kulturminister Paris Liljestrands uttalande, när hon besökte Båstad, visar ligger i riskzonen.

Mediestödets uppgift är inte att finansiera tidningsföretag.

Mediestödets uppgift är att finansiera journalistik. Skillnaden är avgörande.

När staten införde det nuvarande mediestödet var målet glasklart: fler journalister, starkare lokal bevakning och färre vita fläckar på mediekartan. Inte att belöna en viss affärsmodell, utan att säkerställa att människor, oavsett var de bor, har tillgång till oberoende lokal journalistik.

Nu försöker delar av mediebranschen flytta fokus. Från journalistiken till affärsmodellen. Förslaget om nollmoms på läsarintäkter lyfts fram som lösningen för framtiden. För prenumererade tidningar kan det vara ett bra verktyg. Men för gratistidningar innebär det ingenting.

Noll kronor i läsarintäkter ger noll kronor i momslättnad.

Det är inte svårt att förstå varför de stora mediekoncernerna driver frågan. Men deras affärsmodell kan aldrig bli utgångspunkten för statens mediepolitik. Utgångspunkten måste vara var journalistiken behövs som mest.

Om nollmoms blir den bärande modellen riskerar resultatet att bli det motsatta mot vad mediestödet skapades för. Inte mer lokal journalistik, utan mindre. Inte fler reportrar i mindre kommuner, utan större fördelar för de medieföretag som redan har starka läsarintäkter.

Det vore ett historiskt misstag.

Jag vill samtidigt vara helt transparent.

NU-tidningarna och Laholms Tidning omfattas av dagens mediestöd i nio kommuner. Tack vare stödet har vi kunnat anställa fler journalister och stärka den lokala bevakningen i områden som under lång tid haft begränsad journalistisk närvaro.

Jag skriver detta därför att vi själva berörs. Men framför allt därför att våra läsare berörs.

För mediestödet är inte till för oss. Det är till för invånarna i de kommuner där marknaden ensam inte räcker för att finansiera den journalistik som demokratin behöver.

Det är egentligen väldigt enkelt. Hade inte mediestödet funnits hade denna tidning haft ungefär hälften så mycket redaktionellt innehåll och artiklar som granskningen av hemtjänsten hade aldrig kommit till stånd. Vi hade helt enkelt inte haft resurserna att avsätta medarbetare till den typen av bevakning.

När kulturminister Parisa Liljestrand besökte Båstad i veckan slog hon fast att framtidens modell måste värna den lokala journalistiken och att olika lösningar kan kombineras. Det är ett viktigt besked.

För det är också där den fortsatta diskussionen måste börja. Inte med frågan vem som får mest stöd.

Utan med frågan var nästa journalist behövs.

Särskilt under ett valår är svaret självklart. Demokratin stärks inte av fler ekonomiska fördelar för redan starka aktörer. Den stärks av fler reportrar som bevakar kommunfullmäktige, granskar hur skattemedel används och berättar vad som händer i människors vardag.

Därför måste varje framtida reform prövas mot en enda fråga:

Leder den till fler journalister ute i landets kommuner?

Om svaret är nej har reformen missat sitt syfte.

Om pengarna inte leder till fler journalister är det inte längre ett mediestöd.

Då är det bara ett stöd till en affärsmodell.

Joakim S Ormsmarck

Chefredaktör och Ansvarig Utgivare