Keramiker formad av uppväxten på Bjäre och Franska Rivieran

Av Petra Carlsson

När Agneta Livijn byggde sitt drömhus i Torekov, började hon nysta och kunde följa en röd tråd som gick hela vägen tillbaka till barn- och ungdomsårens upplevelser kring Medelhavet och Kattegatt

Den saltstänkta brisen för med sig en doft av tång och pinje, när Agneta Livijn skjuter upp glasdörrarna i sitt rymliga vardagsrum. Efter veckor av sol ligger Hallands Väderö insvept i tunt dis under den bleka himmeln.

– Jag älskar att vara här, säger den internationellt hyllade keramikern och konstnären som är på blixtvisit från Stockholm, där hon mestadels bor, när hon inte är på resande fot.

Man skulle nog kunna säga att den vitputsade villan här på Torekovs ängar, ett stenkast från havet, innehåller essensen av Agneta Livijns liv. Vid en första anblick ser man det inte - vita väggar, ljust marmorgolv och luftig möblering. Man behöver lyssna och leta detaljer.

Trots den sparsmakade inredningen rymmer villan ett myller av minnen, upplevelser och intryck från människor och platser i Agnetas liv.

I entrén ligger ett par leopardmönstrade pumps avsparkade. På väggarna hänger Agnetas oljemålningar med orkidémotiv i turkos och syrenfärger med inslag av guld.

– Jag är mycket på Maldiverna och Mauritius vintertid, det är därifrån jag hämtat inspiration till mina målningar.

Ett annat favoritställe är Korsika, dit hon åker nästan varje sommar och åter är på väg till veckan därpå.

Men mest har hon inspirerats av Franska Rivieran, dit hon reste varje år sedan tidiga tonåren, då hennes pappa köpt skådespelaren Karl-Gerhards hus i Roquebrune-Cap Martin, nära den italienska gränsen.

Det var här Agneta kom i kontakt med den franska kaffekulturen och de stora skålformade muggar man dricker café au lait ur, som kom att påverka henne när hon långt senare formade sina särpräglade vida bulliga kaffemuggar, som slog igenom stort på 90-talert då Waynes Coffe, tog in dem i sin kafékedja.

Nu har de fått konkurrens av betydligt mindre espressomuggar som står på hyllorna i Agnetas ateljé. Somliga ser kanske bara en enkel, snygg mugg – men för Agneta knyter de ihop ett halvt sekel.

Bara namnet på den medelhavsblå skylten som sitter över ingången till Agneta Livijn ateljé mot gatan: La Casa del Mare, talar om varmare vindar från ett annat hav.

Huset är döpt efter den italienska skådespelaren Silvana Manganos villa i Roquebrune-Cap Martin och funkisarkitekturen Agneta inspirerats av när hon skissade sitt eget hus, har hon hämtat från arkitekten och formgivaren Eileen Grays ikoniska sommarhus E-1027, som hon beundrade och gick och fantiserade om, där på sluttningarna ner mot Medelhavet.

Agneta minns fortfarande första kvällen hon kom till det här gränsområdet mellan Frankrike och Italien. Hon och hennes fyra syskon hade åkt bil ner med sin pappa, som stolt visade upp den nyinköpta villan Fatima Morgana.

– Det var hänförande att stå barfota på den kvällsvarma altanen och se ut över den magnifika utsikten och de glittrande ljusen över Monte Carlo-bukten och höra det exotiska ljudet av cikadorna och av havets svallande vågor.

Karl Gerhards flygel, specialdesignad för hans framträdanden, stod kvar i villan, tillsammans med en massa antikviteter. Och historiens vingslag svepte längre än så. Till och med Napoleon hade varit på middag i villan fick hon höra.

Samtida gäster var bland andra Beppe Wolgers och Wilhelm Moberg. Andra, som Maurice Chevalier, Edith Piaf och Josephine Baker hade sjungit och dansat här, berättar Agneta.

Det var ett område insvept av kreativitet, som smittade av sig på Agneta. Något hon först senare fick veta var att i Eileen Grays villa, som byggdes 1929, samlades Chagall, Picasso, Monet, Matisse och den tidens stora konstnärer på 30-talet.

I området ligger också en annan känd villa från samma tid, La Pausa, designad av modeskaparen Coco Chanel.

– Eileen Gray, Coco Chanel och Silvana Mangano. Tre fantastiska kvinnor som byggt sina egna hus just i den trakten. Jag har inspirerats av dem och också funderat mycket på att pappa slog sig ner just där, det kan inte ha varit en slump. Han hade ett stort konstintresse och var affärsman.

En stor sorg i Agnetas liv var att hennes mamma gick bort när Agneta just blivit tonåring.

– Det förändrade ju mitt liv dramatiskt. När jag sedan kom till den här platsen, väcktes sidor hos mig som till stor del hjälpte mig i den här sorgen. Det skingrade tankarna. Vi hade rest mycket innan dess, men det var ett skifte i mitt liv när jag kom ner dit. Det var slående vackert. Det präglade mig - och gör det fortfarande. Mycket kretsar kring den där lilla hörnan i Frankrike där jag växte upp. Den är så konstnärligt dynamisk.

Men inte kunde den tonåriga Agneta drömma om att hon 50 år senare, skulle designa en serie espressomuggar med mönster av Eileen Gray, som skulle finnas här i arkitektens villa, som då blivit ett museum.

Cirkeln tycks sluten, men ”det är nu det börjar”, säger Agneta och slår ut med händerna och lutar sig tillbaka i soffan.

– Nu vid 65 plus är världen helt öppen – nu väntar nya utmaningar kring hur man vill skapa sitt liv framöver. Nu kan vad som helst hända.

Och det gör det.

Förutom att Agneta fick kontakt med Michael Likierman, som grundade Museum Cap Moderne i det som en gång var Eileen Grays hem, och genom honom fick i uppdrag att skapa en serie för museishopen för fyra år sedan, har nya uppdrag i Frankrike tillkommit.

– Det handlar om möten och tajming. Möten är jag väldigt intresserad av – för det är de som tar en vidare. Det var till exempel stimulerande att träffa prins Albert av Monaco. Han visade sig vara involverad i Cap Moderne. Det är fantastiskt vilka människor man träffar om man är öppen och följer sin intuition.

Från Agnetas mobil ljuder musik, då och då interpunkterad av italienska reklaminslag som blandas med måsarnas skrin nere från strandängarna. Emellanåt sjunger Agneta med och tar några danssteg.

Det är mycket energi runt henne.

– Jag måste alltid ha musik i bakgrunden.

Agneta har bråda dagar och sitter inte still länge. På uppdrag av Elie Art Gallery, beläget på den franska vingården Chateau de Cremat, är hon i färd med att ta fram en kollektion inspirerad av Chanel som ska lanseras i sommar.

– Och en stor order från USA, berättar hon och reser sig.

Med lätta, snabba rörelser är hon snart tillbaka och ställer fram några blåvita tallrikar på bordet: Servisen Solei de Mer, som ska skeppas över Atlanten, är inspirerad av havet i Torekov och vid Rivieran.

– Jag älskar verkligen den typen av uppdrag, som kommer till mig, det är my passion. Som till restaurangen Varvet här i hamnen, som jag gjort en servis som de har ensamrätt till.

Agneta har varit sommarboende i Torekov sedan barnsben. Hon växte upp med sina fyra syskon i Tullarens hus vid Morgonbryggan på 50-talet, och minns fiskebåtarna som lade till i hamnen och lossade sin fångst av humrar och räkor under förmiddagarna. På den tiden tillbringade mammor och barn långa dagar på stranden där lekar och bad tog plats runt de sandgropar man på den tiden hyrde för hela sommaren.

Farmor och farfar bodde i Villa Björkhem, den stora sekelskiftesvillan som Agneta och hennes dåvarande man renoverade och flyttade till på 90-talet med sina tre barn, Astrid, Axel och William.

Då hade hennes keramiska karriär börjat ta fart. Mycket tack vare att hon inte kunde dreja.

Efter skilsmässan flyttade Agneta till ett villaområde i byn, till ett mexitegelhus.

– Hela mitt gäng var skilda, det var massor av singlar plötsligt och jag gjorde om villan vartefter mina behov.

Det blev lager i källaren och en butik i garaget. Det var när hon skulle renovera den som hon ”ramlade över tomten” här på Torekovs gamla ängar.

– Det var en helt ny del av Torekov för mig. Jag och min son William var ute och letade sten och råkade passera och såg Till salu-skylten.

Uppmuntrad av sonen – och den vackra vyn – ringde hon mäklaren direkt från bilen och, efter en del undersökning, slog hon till samma dag. Byggarna som hon kontrakterat för renoveringen omdirigerades ut till strandängarna.

När Agneta ritat huset, med hjälp av arkitekten Marika Thulin, och byggnationen var igång, påbörjades också en inre resa, som fick henne att återupptäcka barndomens rötter.

– Mina tonår var ju jobbiga. Det var svårt att hitta sin väg. Skolan trivdes jag inte alls i. Det var först när jag kom in på Beckmans som jag träffade mina gelikar. Det var också den här tillhörighetskänslan. I de åren är man väldigt sårbar för att hitta sin identitet. Har du då ingen trygg plats att komma hem till, som jag kan se i efterhand, så blir det tufft.

Det fanns mycket oro, minns Agneta.

– Och pappa fanns inte, han var ju i Paris och drev hotell, så jag har växt upp som Pippi Långstrump egentligen.

Agneta fick ofta ta hand om sin lillebror, som bara var sex år.

– Jag upplevde att jag var helt ensam. Det fanns inget stöd. Det var det man ville ha - stöd, närhet och värme och det upplevde jag inte under de åren.

Vem blev du då?

– Jag uppfattades som väldigt blyg av min pojkvän som jag träffade under skolåren. Agneta skrattar till och säger: Det kan mina barn inte förstå, säger de.

Det är först nu Agneta blivit medveten om hur hon faktiskt hade det. Hon tycker att hon med åldern fått mer kontakt med sina föräldrar och ser mer likheter än vad hon förut hunnit reflektera över.

– Tänk att man lever nästan ett helt liv - jag närmar mig 70 – och det är först nu jag kan titta på det. Det är en sorts healing i det också. Jag känner att jag nu kan ta till mig det och göra något gott av det också. Mina föräldrar var ett powercouple, som båda hade stark utstrålning.

Agneta har dock haft ”väldigt många extramammor i världen”.

– Men det är mycket min pappas arv jag har i mig. Att ta mig fram. Han var a hell of a guy. hade bland annat tre hotell i Paris och en stor villa i Côte d’Azur.

Efter reklamutbildningen på Beckmans, där Agneta utbildade sig till Art Director, åkte hon till USA där hon gick på San Fransisco Art Institute för att utbilda sig i måleri.

– Sen har jag jobbat som formgivare för tidningar.

Det var när digitaliseringen kom som Agneta - i stället för att lära om - valde leran, som blivit en stor passion efter en sommarkurs på Capellagården på Öland.

– Det var när jag fick barn som jag blev hooked på leran, till min dåvarande mans förfäran. Och det är inget jag skulle rekommendera en småbarnsmamma. Att försörja sig som keramiker är hårt. Allt är så tungt, utbrister hon, liksom överraskad.

– Kartonger och grejer. Ett paket lera väger minst tio kilo. Att kavla tio koppar är en tidskrävande process, det finns absolut ingen timpenning i det.

Ibland – vilket Agneta har stor erfarenhet av – leder misslyckanden till något gott.

– Min framgång är just att jag inte kunde dreja. Jag ville inte det. I stället knådade, rullade och byggde jag upp mina alster.

Hon hyrde en ateljé i Gustavsberg och hade ingen större ambition mer än att hon tyckte det var så roligt att forma i leran.

– Jag blev som besatt, säger hon och skrattar.

Hennes handgjorda keramikserier som hon gjorde ”av hjärtats lust blev en jäkla boom” – som hennes caffe latte-muggar, som hon formgav för kafékedjan Waynes Coffee och inredningsbutiken Room på 90-talet. Sedermera nådde hennes porslin ut över världen genom butikskedjor som IKEA, Marks & Spencer och Habitat.

På grund av den stora efterfrågan kunde Agneta sätta modellerna i produktion.

– Det var omöjligt att möta upp efterfrågan för hand. Numera jobbar jag så lättsamt, på uppdrag, och gör mer och mer custom made designs, specialdesignat för restauranger eller ordrar från exempelvis USA eller Korea.

Nu kan Agneta sitta i sin ateljé, eller var hon än befinner sig, och rita.

– Nu för tiden tar jag inte fram så mycket nya former, utan använder de jag har. Man måste vara ekonomisk. Jag har ett väldigt stort sortiment. Så jag byter färger och dekor.

Agneta tycker att hon lever sitt bästa liv nu. Allt har bara blivit lättare.

Hur kommer det sig? Agneta ser ut mot ön, funderar en stund, innan hon svarar: Jag har gått igenom en massa svårigheter som gör att man kommer upp på en annan nivå. Som att gå igenom en skilsmässa och vara ensamstående med tre barn. Sådana saker härdar en, men det förstod man inte då när man var inne i det. Men det, och andra motgångar, har utvecklat mig. Jag har en helt annan närvaro, är mycket säkrare i mig själv också. Jag kan mitt jobb och vet hur jag vill leva.

Hon sitter stilla en stund, som om hon begrundar vad hon sagt. Vrider sedan på huvudet så att frangipani-blomman hon har i håret fladdrar till.

– Precis när man tänker att nu brakar helvetet löst, så kommer en ny vändning. Det finns nya öppningar hela tiden, säger hon ivrigt.

Agneta litar oftast på sin magkänsla.

– När man driver affärer måste man ha många bollar i luften, vara öppen, flexibel och lösa situationer som uppkommer vartefter. Det finns en dynamik i detta som roar mig.

Det kan många gånger bli bättre än förut, fast man inte kunnat tro det, har hon fått erfara.

Som exempel tar hon produktioner som gått fel.

– Den här tog jag fram till en restaurang, säger hon och nickar mot Solei de Mer-servisen. Men det blev faktiskt inte att de köpte in den, så då tog jag in den själv, och det är också en kostnad. Men nu, ett år senare, har vi sålt den för en halv miljon till USA.

Med sitt öppna sinne, vis av alla livets erfarenheter, fortsätter hon sin livsresa.

– Och jag känner verkligen att jag är mina misstag, det är de som format mig. Alla smällar – hur man tagit sig igenom sina smällar – är det som gör en till den person man är.