Tv-soffan för Tommy: "Sätter inte min fot i det landet"
Av Per Brolléus
Sverige gör det igen. Springer tusen mil, korsar Atlanten och försöker gräva guld i USA. Det har gått 32 år sedan det hände senast – den där magiska sommaren som slutade i ett legendariskt VM-brons. Men mannen som ledde grävskopan, den förre förbundskaptenen Tommy Svensson, har inga planer på att följa med på resan.
– Det kommer inte på tal. Jag sätter inte min fot i det landet så länge den idioten styr, dundrar han.
Vi möter Tommy Svensson i hans sommarparadis i Mellbystrand. Den oerhört sympatiske ledarikonen fyllde 81 under våren. Här vid havet tänker han stanna under hela mästerskapet. Det blir tv-soffan och det blir många matcher. Men att åka till USA finns inte på världskartan.
När han blickar mot dagens mästerskap, där deltagarantalet har fördubblats sedan hans egen storhetstid, levererar han en subtil men skarp passning till den moderna fotbollens utveckling:
– Att laget går vidare från gruppen råder det ingen tvekan om. Sen handlar det om att ha flyt i lottningen. Numera är det ju svårare att missa ett VM än att gå dit. Vi var 24 lag ’94, nu är det 48. Men truppen ser spännande ut, framför allt offensivt.
När den förra förbundskaptenen speglar nuet mot dåtiden återkommer han ständigt till tre hörnstenar: noggrannhet, familjekänsla och Jonas Thern. Det kan låta som klyschor, men när Tommy säger det lyser det igenom att han menar det till hundra procent.
– Jag tror faktiskt att vi hade förberett oss bättre än alla andra lag. Medicinskt låg vi före och det var enskilda program för varje spelare. Vi var även i framkant när det gällde det mentala. Målet var att varje spelare skulle vara i absolut toppform.
Och så var det där med lagkapten Jonas Thern. Tommys röst blir varm, nästan vördnadsfull.
– Har du en sådan lagkapten… Karaktär… Föredöme… Hans sätt satte prägel på träning, på matcher, på hela laget.
Dagens landslagsbygge följer han med stort intresse. Han hyser helt klart respekt för den nuvarande förbundskaptenen Graham Potter, men har samtidigt en mer syrlig inställning till den nyligen petade företrädaren Jon Dahl Tomasson.
– Potter är en jordnära kille, har gjort många bra saker, det är mycket positivt. Och det var ju nödvändigt att byta ut den förre ledaren, säger han och skakar försiktigt på huvudet.
Det är tydligt att Tommy har hittat ett lugn i tillvaron, långt bort från strålkastarljuset och VIP-läktarna. Han blir alltid inbjuden av fotbollsförbundet att komma och se landskamper live, men tackar konsekvent nej. Genrepet mot Grekland på Friends Arena lockar heller inte.
– Det är så bökigt att åka upp och man måste bo på hotell och det är joxigt att ta sig ut till arenan. Nej, det är inte min grej.
Inte ens hans älskade Öster i Superettan får besök under sommarhalvåret.
– När vi har flyttat från bostadsrätten i Växjö hit till Mellbystrand vid havet, vi gör det fem månader varje sommar, så åker jag inte hem en enda gång. Vi har ju bott här i 50 somrar nu. Köpte sommarstugan 1974…
Och när USA-VM förs på tal igen återvänder den annars så milde gentlemannen blixtsnabbt till sitt vassa spår:
– Nej, nej, nej. Sätter inte min fot i det landet så länge den idioten styr. Så är det. Nej. Det blir teven.
Ett av de mest klassiska ögonblicken i svensk idrottshistoria utspelade sig i Dallas inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien, då Tommy ställde sig upp och läste Karin Boyes dikt ”I rörelse” för hela spelartruppen. Ett i fotbollssammanhang väldigt udda tilltag.
– Spelarna satt som fågelholkar när jag läste. Vissa fattade ingenting, så jag fick läsa den en gång till för att få fram budskapet, skrattar Tommy.
Idén till diktläsandet föddes under en promenad i hettan i Dallas tillsammans med vapendragaren Tord Grip. Efter succén i EM 1992 – där man bland annat skrällslagit ut England med 2–1, vilket ingen hade vågat tro på – såg duon en fara i att mättnaden skulle krypa sig på efter det avklarade gruppspelet i USA.
– Och då når man inte längre. -94 hade vi gått vidare från gruppen och många var väldigt nöjda med det. Det var inte jag. Och när jag och Tord var ute och promenerade innan matchen mot Saudi så började vi prata om Karin Boye. Vi läste strofer ur hennes dikter för varandra och kom då på att dikten om att den mätta dagen aldrig kan bli störst skulle passa väldigt bra.
Strategin fungerade, även om poeten Boye kanske var en smula svårsmält i omklädningsrummet.
– Minns att kvällstidningarna frågade spelarna om vad jag hade sagt till laget innan matchen. Dahlin, tror jag det var, hade svarat att ”han läste en dikt”… Expressens reporter hade bara skrikit ”Va?!”, säger Tommy med ett gapskratt.
Men vad tror du, skulle dagens landslagstrupp kunna ta till sig en hundra år gammal dikt på samma sätt?
Det blir tyst i rummet. Tommy funderar en sekund innan han svarar precis så där lågmält, utan stora gester, som han alltid har gjort.
– Nja, tveksamt.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
