Kanold-krönika: Love på ”tenniska” betyder noll

Av Judith Etzold

En krönika från Claes Kanold om tennis – och kärlek.

Alltså Ingenting. Nothing. Nada. Här i tennismetropolen Båstad betyder Love kärlek. Överallt och alltid. Själv blev jag kär i Båstad sommaren 1958. Då hade jag inte ens fyllt ett år. Mamma, pappa och lilla rundkindade bäbisen Claes var på besök hos mina älskade gudföräldrar Erik och Bibbi, vilket skulle komma att bli en årligen återkommande tradition lång tid framåt.

Sedan dess har jag varit kär i Båstad non stop och även blivit kär i Båstad flera gånger om, men det är helt andra (kärleks)historier. Ni som vet ni vet.

Var sjuttsingen består då attraktionskraften i Båstad och för den delen hela Bjärehalvön av egentligen? Hur kommer det sig att så många av oss dras hit sommar efter sommar, år ut och år in?

Givetvis varierar svaret från individ till individ, själva begreppet kärlek är lika svårdefinierat som den verkliga storleken på universum. För mig personligen är svaret lika med resultatet av ekvationen underbara människor + gudomligt vacker natur + livsbejakande atmosfär + uppiggande morgondopp, inklusive världsproblemslösande samtal och lite skvaller med det gamla vanliga gänget och gulligullande med ytterst charmanta vovvar + oförglömliga middagar hemma hos goda vänner eller på krogen + understundom klackarna i taket på Kristallrummet, vilket tyvärr blivit mer sällsynt nu när närmaste grannen i barhänget faktiskt skulle kunna råka vara barnbarn till nån av mina kompisar.

Allt detta sammanlagt upphöjt till ungefär tusenmiljonermiljarderbiljoner.

Foto: Peter Jakobsson

Det är stört omöjligt att ranka alla minnen och upplevelser under de baske mig snart sju decennier jag tillbringat mina somrar här i paradiset, men det är såklart några som sticker ut. Som den där söndagsnatten på klassiska Boogie Club i Hotell Båstad, där det rådde totalförbud att bada i poolen. Vilket inte hindrade ett tjog av oss fnissiga festprissar ställa oss på rad vid bassängkanten och på givet kommando hoppa i med kläderna på, vissa av oss hade säkert drinkglasen kvar i handen.

Det blev ett jäkla liv minst sagt, men eftersom hotelldirektören själv var en av de deltagande busgrabbarna uteblev den kollektiva bestraffningen. Eller den tennislördag när jag tjänstgjorde som entrévärd på Sveriges genom tiderna coolaste sommarnattklubb Grand Slam, iklädd badrock och badmössa, och ledsagade in tio av vårt lands mest prominenta fotbolls- och hockeyproffs via restaurangköket så de slapp stå i den kilometerlånga kön.

Konstigt nog minns de det än, så här många år efteråt när jag råkar stöta på någon av dem i huvudstadens vimmel. Eller när jag hyrde ut solstolar och trampbåtar på stranden och en av båtarna hade fångats av Laholmsbuktens svårbemästrade strömmar och vi var tvungna att fixa fram en motorbåt som kunde bogsera iland de vettskrämda kidsen som nått halvvägs till Tylösand, snacka om hjärtat i halsgropen. Eller när… nej nu får det räcka.

I resten av den sommar som redan hunnit en bit finns det massor kvar att se framemot. Kanske allra mest Sandslottstävlingen, där jag får agera lekfarbror i några timmar på min kära beach. Om allt går som planerat inträffar årets upplaga sista lördagen i juli. Nuförtiden tycker jag faktiskt det är roligare än att hänga i knävecken i baren på Pepe´s Bodega eller dansa på borden på Sand. Nästan…