Utgrävningarna i Ängelsbäck har genererat historiska fynd

Det kan finnas någon i Ängelsbäck vars släkt har bott i byn ända sedan stenåldern. Brukat jorden, bränt keramikkrus, uppfostrat barn, begravt sina döda. Generation efter generation efter generation. Tanken svindlar…

Det är en regnig förmiddag i början av juli när tre unga arkeologer lägger sista handen vid utgrävningsplatsen i Ängelsbäcks by. De schaktade områdena är fulla av små gula markeringar, som visar var forntidens hus har stått. Karina Hammarstrand Dehman och Sandra Fritz gör några avslutande mätningar vid ett par svarta stolphål medan Sebastian Liahaugen packar pickupen full med noga märkta påsar. De innehåller jord som nu ska iväg och analyseras och dateras med kol-14-metoden.
På andra sidan vägen ligger husen som dagens Ängelsbäcksbor lever i. Fältet intill hyser rad efter rad med späd nyplanterad isbergssallat. Hade forntidens Bjärebor gillat smaken?

Där utgrävningarna nu avslutats ska Sydvattens nya ledning grävas ner. Spåren efter förfäderna raderas ut för alltid. Vi får ett samtal med projektledaren Åsa Berggren på Sydsvensk Arkeologi. Hon har redan åkt tillbaka till kontoret i Vintrie för att jobba med proverna.
– Vi har grävt på åtta platser mellan Ramsjö och Grevie kyrkby, och vi har faktiskt hittat lite mer än vi trodde.

Hur väljer man vilka platser som ska grävas ut?
– Innan vi bestämmer oss görs utredningar i flera faser. Först vid skrivbordet. Vi studerar gamla kartor och undersöker topografin. Kollar om det gjorts några fynd i nyplöjda åkrar. Ser om det finns kända fornlämningar ovan jord, som gravhögar, hällristningar eller resta stenar – sådant har ni ju väldigt mycket av på Bjäre. Vi fick fram 21 intressanta platser. Vissa föll ifrån direkt, på andra gjordes små sökschakt. Till slut fann vi åtta ställen med hög potential.

Matjorden skalades av och fram trädde en mängd svarta plättar. Lämningar av stolphål från byggnader. Tränade ögon ser vilken form husen haft och hur stora de var, noterar typiska tecken för olika tidsperioder och vilken karaktär platsen har.
– Vi kan se om det rör sig om en gravplats eller boplats, eller både och. Om det finns odlingslämningar eller annan verksamhet, förklarar Åsa Berggren. Här var det främst boplatser, och väldigt många. Ovanligt många, faktiskt! Både mindre byggnader och stora långhus.

I Ängelsbäck har det alltså levt människor väldigt länge. De första bostäderna uppfördes redan på bronsåldern, som sträcker sig mellan 1 700 och 500 år före vår tideräkning. Man fortsatte bygga hus under järnåldern, fram till slutet av vikingatiden i början av 1100-talet. Och sedan vidare in i medeltiden. Och så vitt vi kan se bor det fortfarande folk här.
– Det är en väldigt lång kontinuitet…




Vad händer nu?
– Vi håller på att analysera alla prover. I påsarna med jord från stolphålen finns förmodligen frön, kärnor, sädeskorn och träkolsbitar. Med hjälp av kol-14-metoden kan vi se vilken tid de kommer ifrån.

Den som hade väntat sig silverskatter eller bronssmycken blir besviken. Di gamle höll noga reda på sina prylar och har inte lämnat sådant efter sig.
– Men vi har hittat några avfallsgropar, sånt gillar vi arkeologer! Här finns ofta trasiga krukor och vi har samlat en del keramikskärvor, ända från bondestenåldern och sedan framåt till brons- och järnålder och tidig medeltid. Vi kan jämföra hur leran magrats, alltså blandats med småsten för stadga, hur den är bränd, hur form och dekorationer ser ut. Allt skvallrar om vilken period krukan är ifrån.

Sten är naturligtvis det material som bevaras bäst. Vid västra sidan av Ängelsbäck hittade arkeologerna ett gäng gropar från jägarstenåldern, alltså den äldsta perioden, då människor vandrat hit efter istiden.
– I ett tiotal gropar hade man jobbat med flinta, berättar Åsa Berggren. Här fanns ganska många flintredskap, men också spill, produktionsavfall. Vi hade inte väntat oss att hitta sådana gropar från den perioden här.
Det tar tid att analysera allt, och arkeologerna kan få vänta i flera månader på ett kol-14-resultat. Men för den nyfikne kan vi berätta att om två år ska rapporten om utgrävningarna publiceras. Den kommer att finnas tillgänglig på hemsidan sydsvenskarkeologi.se, och man länkar även resultatet till sin facebooksida.

När ni läser detta är förmodligen alla framgrävda spår efter forntidens folk borta. Grävskopor drar fram och äter djupa diken för vattenledningen.

Känns det inte i hjärtat för en arkeolog?
Åsa Berggren drar lite på det:
– Samhället breder ju alltid ut sig. Fornlämningar och fina naturvärden fördärvas. Vårt jobb är att rädda det som räddas kan. Visst känns det. Å andra sidan kan man se det så här: skulle inte ledningen lagts ner, hade vi kanske aldrig grävt här. Inför stora byggprojekt ger samhället oss i uppdrag att undersöka marken innan grävskoporna kommer. Det är lite tveeggat det där...


Text & foto: Erica Elmberg