Till Bjäre igen efter ett liv i terrorns närhet: "Som att komma hem"

Av Joakim Ormsmarck

Det är något med ljuset i Båstad. Hur det faller över hamnen och dröjer sig kvar över vattnet lite längre än på andra platser. Här växte Magnus Ranstorp upp på somrarna, i en tillvaro han själv beskriver som trygg, nästan självklar. En idyll där, som han säger, allt var möjligt.

I dag ser hans liv radikalt annorlunda ut. Han lever med en konkret hotbild och rör sig i miljöer där säkerhet inte är en känsla utan ett system, samtidigt som han, efter nära fyra decennier i terrorismens absoluta närhet, har börjat skriva på en spionroman som utspelar sig just här i Båstad. Parallellt har en annan verklighet gjort sig påmind med en nyligen diagnostiserad lungfibros som förändrat hans syn på tid, arbete och liv.

När han återvänder hit är det ändå något som faller på plats.

– Det känns som att komma hem.

Hamnen ligger stilla i sommarvinden. Båtarna slår lätt mot varandra, flaggor knäpper mot masterna och bortanför trädridån studsar tennisbollar i ett jämnt, nästan meditativt tempo. Han rör sig vant genom miljön som om kroppen minns vägarna innan tanken gör det.

Han beskriver hur barndomen alltid finns där, nära ytan, och hur känslan av trygghet och frihet blev en slags grundton i livet. Kanske är det också därför kontrasten till det han senare skulle arbeta med blivit så tydlig.

Redan som trettonåring skickades han ensam till USA, i en tid utan mobiltelefoner eller ständig kontakt hem. Det var, som han uttrycker det, bara att åka. Erfarenheten formade honom, och förde honom vidare mot studier i Skottland, till St Andrews – ett av Europas mest prestigefyllda universitet.

Där, tillsammans med sin professor, var han med och byggde upp Europas första terrorforskningscenter. Ett område som då fortfarande befann sig i utkanten av akademin, men som snart skulle bli centralt i den globala politiken. För Ranstorp var det tidigt tydligt att det inte skulle handla om en traditionell forskarbana.

Det här var, som han säger, inget elfenbenstorn.

Under 1990-talet rörde han sig allt oftare i Mellanöstern, byggde relationer som tog år att etablera och fick tillgång till miljöer få andra västerländska forskare nådde. Han intervjuade Hamas ledarskap, reste mellan Gaza, Västbanken, Jordanien, Libanon och Syrien och befann sig i rum där varje ord vägdes noggrant.

Vid flera tillfällen hamnade han i situationer som gick långt bortom det akademiska.

– Jag fick gå in i lejonkulan med besked och försöka förmedla olika budskap, säger Magnus Ranstorp om när han medlade mellan Israel och Hizballah i Libanon.

Det var inte utan risk. Han beskriver själv att det fanns en nervositet i de här mötena, men också en tydlig känsla av ansvar att förstå, att förmedla och att inte förenkla.

Karriären fortsatte i samma riktning, i gränslandet mellan forskning och praktik. Han vittnade i terrorrättegångar, arbetade nära underrättelsetjänster och deltog i analyser på högsta nivå.

– Vi vet verkligen. Det är liksom inte någon gissningslek från utsidan.

Sommaren 2001 befann han sig i Mellanöstern tillsammans med CNN. Resor, intervjuer, intensiva dagar och en växande känsla av att något inte stod rätt till.

– Systemet blinkade rött. Det var någonting som var på väg att hända.

Några veckor senare förändrades världen.

Foto Anders Sällström

Efter 11 september följde år av högt tempo, där han blev en av Sveriges mest efterfrågade experter i frågor om terrorism. Samtidigt växte en annan dimension fram, en som sällan syntes utåt. Hotbilden.

Han beskriver den som konkret och ihållande, riktad från flera olika miljöer. Vid ett tillfälle tog sig personer in på hans arbetsplats och letade efter honom.

– De gick och letade efter mig på vårt våningsplan, klädda som hantverkare… som tur var så var jag på stan.

I perioder har han haft skyddsvakter. I andra har han själv behövt anpassa sitt beteende och undvika vissa miljöer, vara extra uppmärksam i andra. Tunnelbanan, säger han, är nog den plats där han känner sig mest utsatt. Samtidigt är det inget han låter dominera vardagen.

– Man ska inte gå runt och tänka på det.

Och kanske är det just därför Båstad har behållit sin särskilda betydelse. Som en motbild, en plats där tempot sjunker och perspektiven förändras.

Han beskriver sig som välsignad som fick växa upp här, i en miljö där hot och våld aldrig var en del av vardagen. Och när han ser ut över hamnen i dag landar han i en formulering som rymmer hela kontrasten i hans liv:

– Båstad är en terrorfri zon.

Att han nu skriver en spionroman framstår nästan som en naturlig fortsättning. Ett sätt att bearbeta erfarenheter, men också att låta fantasin ta vid där verkligheten varit alltför konkret. Berättelsen utspelar sig delvis i Båstad.

– Jag försöker väva in Båstad. Ett terrordåd i Båstad… jag tror inte turistchefen kommer att uppskatta det, ler han.

Han skrattar, men idén säger något om hans sätt att tänka: att låta världar mötas, att föra samman det globala och det lokala.

Samtidigt har det senaste året förändrat perspektivet på ett mer personligt plan.

Diagnosen lungfibros kom oväntat förra hösten.

– Jag har samma sjukdom som Mette-Marit.

Det är en sjukdom som inte går att analysera eller kontrollera på samma sätt som de hot han ägnat sitt liv åt att förstå. Plötsligt handlar det inte om omvärlden, utan om tiden.

– Man funderar… hur lång tid har du kvar? Är du nöjd med det du gjort?

Han säger att han är nöjd. Men också att insikten har skärpt något.

Att vänta, menar han, är sällan en bra strategi.

– Vänta inte för länge.

Rådet är enkelt, men får en annan tyngd i det här sammanhanget.

– Res, upplev, ha roligt. För livet är kort.

Trots ett liv nära konflikter och extremism landar han inte i cynism. Tvärtom.

– Människor är hopp.

Särskilt de yngre generationerna, som han beskriver som energiska, drivna och fulla av idéer. När vi lämnar Sand ligger ljuset fortfarande kvar över Båstad. Samma ljus som en gång formade en pojke som trodde att allt var möjligt.

Skillnaden nu är att han också vet vilken ondska världen också rymmer. Och ändå, trots allt, återvänder han hit. Till en plats där det fortfarande känns sant.

– Tror faktiskt jag ska ta en runda ner till mitt favoritställe i hamnen och ta en baguette, de är så bra att jag måste stanna till där varje gång jag är här, ler Magnus Ranstorp när vi skiljs åt utanför restaurangen.