Ingegärd, 90, blev författare
Av Johan Jönsson
Under pandemin började Ingegärd Bengtsson skriva ner minnen från sin barndom i Båstad och på gården Vekadal i Skummeslöv. Det som först bara skulle bli några berättelser om brödbakning växte till en bok om arbete, familj, skola, resor och vardagsliv i ett Sverige som förändrats i grunden. Vid 90 års ålder debuterar hon nu som författare med "Ur detta är jag sprungen".
– Det kom mer och mer och mer. Och så blev det lite hit och dit, ler Ingegärd Bengtsson om hur det började.
Hon föddes 1935 och växte upp som nummer fyra i en syskonskara på fem på bondgården Vekadal i den lilla byn Veka. För henne är gården utgångspunkten för många av minnena.
Det var ett liv där barnen tidigt fick hjälpa till. Ladugården skulle skötas, ved köras fram, gödsel köras ut och skörden tas om hand. Men det arbete som Ingegärd minns som allra tyngst var sockerbetorna.
– Så fort de stack upp fick man börja hacka bort ogräs. Sen skulle man gallra och hacka bort ogräs igen och hålla på hela tiden till hösten. Det var jobbigt och smutsigt och det kunde vara kallt, regnigt och lerigt.
Arbetet kunde fortsätta långt in i november och var framför allt något som Ingegärd och hennes mamma fick göra.
Familjen hade inte alltid gott om pengar. Ingegärd minns bland annat hur hon som barn upptäckte att hon inte fått de pengar i dopgåva som hennes syskon hade fått.
– Jag frågade mor om jag inte fick några pengar eller gåvor. Då sa hon: ”Det fick du alldeles säkert, men vi behövde pengarna.”
För henne säger den lilla episoden en del om hur ekonomin kunde se ut under 1930-talet.
Samtidigt beskriver hon uppväxten som trygg. Familjen hade mat och det fanns alltid något att göra på gården. Det var en tillvaro där man fick vara kreativ och där mycket av det som behövdes tillverkades eller togs om hand hemma.
När föräldrarna senare sålde Vekadal till Ingegärds äldste bror flyttade de till en villa i Skottorp. Ingegärd följde med.
Hon utbildade sig så småningom till småskollärare och började på seminarium 1958. Den första tjänsten fick hon i Unnaryd, men avståndet blev besvärligt.
– Det var svårt att komma hem. Man fick åka både buss och tåg.
Efter ett år reste hon i stället till England för att hälsa på sin syster, som gick på kurs där. Ingegärd fick arbete på ett konvalescenthem och stannade några månader. Därefter arbetade hon en termin på byskolan Bastena i Våxtorp.
Sedan kom hon till Bläshammar som nu tillhör Varbergs kommun.
Där började hon 1962 och stannade kvar som lärare fram till pensioneringen 1998. Redan
– 1963 flyttade jag in i det hus där jag fortfarande bor.
Det är lärarbostaden tillhörande dåvarande småskolan.
Boken handlar inte enbart om Veka och livet på gården. Båstad har också en särskild plats.
Hennes mamma praktiserade på ett bageri i Båstad och lärde sig där att baka spettkakor. Kunskapen fördes sedan vidare till Ingegärds moster, som bodde i staden och bakade spettkakor bland annat till Skånegården.
Vid ett tillfälle fick kung Gustav V smaka på mosterns spettkakor. När mostern var sjuk fick Ingegärds mamma rycka in.
– Jag säger att min mor, hon är kunglig hovleverantör, för hon har bakat spettkakor som Gustav V har smakat, ler Ingegärd.
Ingegärd har själv tydliga minnen av Båstad från barndomen. Släktingar bodde där och familjen åkte ofta dit. Hennes ingifte morbror var droskägare och kusinerna bodde i staden.
För en flicka från Veka var Båstad något stort.
– Det var ju stora världen för oss att komma till Båstad.
Där fanns Continental, bagerier, bio och annat som inte fanns på samma sätt hemma. Det var också där Ingegärd såg sin första riktiga biograffilm – Snövit och de sju dvärgarna.
Det var alltså inte en författardröm som ledde fram till boken. Det var pandemin.
När livet blev mer isolerat fick Ingegärd mer tid för sig själv. Hon tog fram papper och penna och började skriva ner sådant hon länge tänkt att hon ville bevara.
Det började med hur man bakade bröd förr.
Sedan kom fler minnen.
Ett viktigt steg blev när barnbarnet Gustav Bengtsson fick se anteckningarna. Ingegärd hade skrivit för hand, utan kronologisk ordning. Gustav började skriva in materialet på dator och ställde samtidigt frågor.
– Han ställde frågor till mig och så svarar jag på det och så blev det mer och mer och så. Sist blev det en hel bok.
I förordet beskriver Gustav hur han fick omkring 30 handskrivna A4-sidor från sin farmor och hur hennes berättelser väckte bilder som kändes nästan filmiska. Han skriver också att hennes minnen är mer än personliga anekdoter – de är tidsdokument från ett samhälle som i dag till stor del har försvunnit.
Skrivandet fortsatte dessutom att locka fram nya minnen.
”Ur detta är jag sprungen” är självutgiven. En lektör läste manuskriptet två gånger och journalisten Eva Bergengren hjälpte till med layout och det praktiska kring utgivningen. Boken trycktes i Halmstad.
Den första upplagan består av 100 exemplar.
Boken finns nu bland annat att köpa i bokhandeln i Varberg och säljs också direkt av Ingegärd. Hon har även varit i kontakt med bokhandeln i Laholm.
Kort efter att boken blivit färdig kom ytterligare ett erkännande: Ingegärd tilldelades ett stipendium från Längmanska kulturfonden.
Titeln ”Ur detta är jag sprungen” sammanfattar på många sätt innehållet. Det är berättelsen om en barndom och en ungdom, men också om det samhälle som formade henne.
Boken sträcker sig från 1930-talet in på 1960-talet och följer Ingegärd från lantbruket och barndomen till utbildningen, läraryrket och de första resorna ut i Europa.
Någon ny bok om sitt eget liv planerar Ingegärd inte.
– Nej, det tror jag inte. Jag är för gammal.
Men skrivandet har väckt en annan idé. Under åren har hon samlat på sig minnen av gamla lekar – nästan hundra stycken – från den egna barndomen och från skolan.
Kanske kan de en dag bli en bok.
– Det är många lekar som man inte hittar någon annanstans tror jag.
Till andra äldre som själva sitter på minnen är hennes uppmaning enkel:
Skriv ner dem.
– Det är aldrig för sent. Sitt och skriv. Det säger jag till så många.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
