Undersköterskan: ”Politikerna borde infiltrera hemtjänsten”

Av Rickard Gustafsson

Efter BjäreNUs granskning av hemtjänsten i Båstad träder undersköterskan Lina Larsson fram – trots risken att det kan kosta henne både karriär och trygghet.
Med 14 års erfarenhet i kommunens vård- och omsorg ger hon en osminkad bild av en verklighet präglad av stress, tidsbrist och riskfyllda genvägar.
– Politikerna borde infiltrera hemtjänsten och se verkligheten med egna ögon, säger hon.

Efter artikeln om bristerna i hemtjänsten i Båstad har reaktionerna från vård- och omsorgsanställda forsat in via mejl, sms och samtal. Nästan alla berättelser är samstämmiga och bekräftar bilden av en verksamhet som inte mår bra.

Nästan alla vill vara anonyma, av rädsla för att deras vittnesmål kan leda till sämre arbetstider, vikande löneutveckling, försämrade karriärmöjligheter – eller i värsta fall avsked.

Ett av få undantag är erfarna undersköterskan Lina Larsson, som öppet berättar om en arbetsmiljö hon menar är långt ifrån hållbar – för varken personal eller vårdtagare.

– Innan den här intervjun har jag pratat med många av mina kollegor och de allra flesta står helt bakom mig. Majoriteten är väldigt glada över att någon vågat lyfta på locket och ingenting i artikeln förvånar oss. Vi har levt med och påtalat den här problematiken i flera år men det händer nästan ingenting, säger hon.

Att öppet kritisera sin arbetsgivare är inget lätt beslut. Lina är medveten om att det kan väcka reaktioner internt – både från kollegor och ledning – och att det hon berättar kan uppfattas som illojalt.

Ändå menar hon att tystnad är ett farligare alternativ.

– Jag känner att jag måste göra något! Även om det inte leder till någonting, så vill jag ändå känna att jag i alla fall har försökt. Vår arbetsmiljö måste förbättras och det handlar inte minst om situationen för våra äldre, säger Lina och uppger att hon varit transparent mot sin chef och berättat att hon – utan filter – tänker berätta sin version av verkligheten.

Hemtjänstens högkvarter i Båstad ligger i en byggnad bakom Skogslidens äldreboende. Foto: Rickard Gustafsson

Hon känner igen sig i nästan allt som den nyanställde vårdvikarien beskrev i det uppmärksammade brevet till Båstads kommun, IVO och Arbetsmiljöverket.

– Absolut! Det är vanligt att nyanställda upplever det så, även om det inte är lika allvarligt som i det här aktuella fallet. Kommunen är generellt sett väldigt dålig på att fånga upp de nya vikarierna och då ska man också komma ihåg att många aldrig jobbat inom vården och inte har någon vårdutbildning alls. Ändå förväntas man utan tillräckliga förberedelser att arbeta med komplexa sjukdomar och svårt sjuka människor, inte sällan med kognitiv svikt, säger Lina.

Stressen över att kastas ut på fältet utan tillräcklig kunskap och förberedelse är förödande – både för arbetsmiljön och patientsäkerheten, menar Lina, som själv varit med om en liknande situation.

– Jag förstår definitivt känslan som den här vikarien haft av att känna sig helt utelämnad. När jag kom tillbaka efter att ha varit föräldraledig och bad om ”bredvidgång” blev det tvärnej. Det kändes inte alls bra. Jag hade ingen koll på rutinerna och hade fullständig panik första veckorna.

Hon anser att introduktionstiden bör förlängas och att minimikraven för att arbeta självständigt bör tiodubblas, åtminstone för de som saknar erfarenhet och utbildning.

– Som ny får man oftast tre pass där man går bredvid. Då är det upp till oss erfarna handledare att lära ut det som behövs, vilket är en omöjlighet. Det ger ingen heder till yrket när man anser att man kan lära en helt ”grön” människa, utan erfarenhet eller utbildning, en hel profession på tre tillfällen, säger Lina.

– Ledningen vill såklart inte att det ska vara så här och det är inte heller deras ambition. De vill att vi ska ha en god arbetsmiljö och vill ha en dialog och jag upplever att de försöker göra det bästa av situationen. Det är inget försvar, men när verkligheten kommer i kapp och de helt plötsligt står där med fyra som sjukskrivit sig på en helg och inga vikarier finns har de inte mycket till val, säger Lina och påpekar att bristen på kompetent personal är ett nationellt problem.

Arga och frustrerade anställda har hört av sig till BjäreNU. Få vågar ta bladet från munnen och berätta öppet om bristerna och missförhållandena inom Hemtjänsten. "Jag känner att jag måste göra något!", säger Lina Larsson. Foto: Rickard Gustafsson

Många vård- och omsorgsanställda som kontaktat tidningen vittnar om en stressig arbetsmiljö. Enligt Lina bottnar problemen i en fullständigt orealistisk schemaläggning.

Fyra samordnare ansvarar för att lägga scheman för vårdrundorna runt om på Bjäre – ett svårlöst pussel där hänsyn måste tas till personalens erfarenhet, kunskap och delegering för medicinhantering, körkortsbehörighet, enkel- och dubbelbemanning, kontinuitet och kontaktmannaskap.

Dessutom måste vårdtagarnas vårdbehov samt personliga önskemål beaktas.

Lina berättar att den minutstyrda arbetsdagen ibland kan rasa redan innan första besöket.

– Låt säga att jag har en runda med 26 planerade insatser, vilket ofta är en okej arbetsdag (ibland har hon 30-35 insatser, reds. anm.). Jag ska börja hos en vårdtagare klockan 07.00 – kanske uppe på åsen, dit det kan ta 20 minuter att köra. Problemet är att min arbetstid börjar 07.00 och jag får inte läsa journaler och dokumentation innan jag är på jobbet. Innan jag kör ska jag dessutom hinna läsa dokumentation, byta om, hämta akutväska och mat som ska levereras, samt prata med sjuksköterskan om något behöver tas med till vårdtagaren, säger Lina.

Det är en ekvation som inte går ihop – om man inte kommer tidigare och jobbar gratis?

– Det har jag inte ens tänkt på, men så blir det ju. Ofta publiceras schemat först vid fem över sju, så jag vet inte alltid vad jag ska göra förrän jag kör ut. Om tre personer sjukskriver sig, som den där helgen, och inga vikarier finns, måste deras insatser pytsas ut på alla andra som är i tjänst, säger Lina och skakar på huvudet.

Tycker du som läsare att det redan nu låter som ett mirakel att hemtjänstpersonalen klarar ett arbetspass? Det blir värre.

Undersköterskan Lina Larsson har varit anställd i Båstads kommun sedan 2011. Hon började som vårdbiträde och har förutom hemtjänsten även jobbat på särskilt boende och korttidsboende. Foto: Rickard Gustafsson

På senare tid har ”kringtid” helt försvunnit ur schemat. Det innebär att planeringen inte tar hänsyn till tid eller avstånd för att ta sig mellan olika vårdtagare.

– Den är borttagen, eller åtminstone syns den inte. I praktiken innebär det att när jag lämnar en vårdtagare ska jag vara hos nästa inom en till två minuter – om man har tur. Så ser det ut hela dagen. Jag vet exakt vad jag ska göra på sekunden tills jag går hem, säger Lina och fortsätter:

– Lägg därtill att vi ständigt övervakas och att vi tvingas ”tagga” in och ut för att bevisa att vi faktiskt varit hos vårdtagaren och hur länge. Cheferna litar inte på att vi gör vårt jobb, säger Lina.

30 minuters lunchrast, inga pauser, ingen tid för toalettbesök eller en kopp kaffe med en kollega. Dessutom går delar av rasten åt till att förbereda eftermiddagens runda.

– Det hade varit skönt att slippa kissa bakom hemtjänstbilen, men jag är av den kalibern som hellre slutar senare och gör ett gott jobb än låter vårdtagarna lida. Jag skriver sällan övertid, men det är lite mitt eget fel. Jag hade kanske kunnat lämna över något till natten, men då sätter man kollegorna i skiten..., resonerar Lina.

Hon berättar att det ibland saknas tid att invänta kollegor vid moment som kräver dubbelbemanning. Då löser man situationen själv, trots att det bryter mot arbetsmiljöregler och hotar patientsäkerheten.

– När logistiken brister i ett pressat tidsschema tvingas vi ibland göra saker ensamma. Det kan vara en vårdtagare som skriker av smärta medan kollegan är en halvtimme bort, eller någon som är jättekissenödig och måste på toaletten. Då känner man pressen och gör lyftet, för det är inte humant att låta vårdtagaren lida eller sitta nedkissad hemma.

Lina tror inte att cheferna känner till ens en bråkdel av vad som pågår.

– Eftersom det här är saker vi absolut inte får göra är det inget man pratar om. Men i stunden finns ibland inga alternativ, vi försöker släcka bränder, En dag kommer något allvarligt att hända, befarar Lina.

"I varje veckobrev vi får står det: kör inte för fort, prata inte i mobilen när ni kör, men det är tyvärr en förutsättning för att vi ska hinna med vårt jobb", säger Lina Larsson. Foto: Rickard Gustafsson

Det till bristningsgränsen bräckliga tidschemat gör att minsta avvikelse får dominoeffekt resten av dagen. En vårdtagare som behöver några minuter extra, larm eller akuta sjukbesök kan göra att resten av dagens besök förskjuts – ibland med timmar.

Lägg därtill att det kan vara upp till fem-sex larm under ett arbetspass, där personalen ibland behöver vänta in sjuksköterska eller ambulans.

– Vi springer redan så fort vi kan, ändå räcker tiden inte till och det är vårdtagarna som får betala priset. Det hemska är att jag ibland nästan hoppas att någon tackar nej till en insats, eller att en anhörig rycker in, för då kanske man kan komma i kapp. Jag hatar de tankarna, för jag älskar mitt jobb och har valt att arbeta med människor av en anledning.

Men hur löser ni det?

– För att vi måste! Samordnaren beskriver det ibland, lite överdrivet, som att vi har hundra människor som ska in i en bil för sju. Men jag och mina kollegor biter ihop – för vårdtagarnas skull, säger Lina.

Hela hemtjänstens planering är digital. Både vårdrundor och dokumentation styrs via en mobilapp. Där finns checklistan över vad som ska göras hos varje vårdtagare och som också används för att signera utförda insatser.

– Jag älskar att man kan dokumentera i LifeCare-appen! Sedan den infördes har jag fått mycket bättre förutsättningar att klara mitt jobb, säger Lina entusiastiskt och påpekar att det gäller så länge tekniken fungerar och att det finns mobiltäckning.

Mobiltelefonen är hemtjänstens viktigaste arbetsverktyg. På grund det orealistiska arbetsschemat tvingas de ofta dokumentera medan de kör mellan olika adresser. "Varje dag begår vi brott", säger Lina Larsson. Foto: Rickard Gustafsson

Om den digitala planeringen kraschar får personalen snabbt försöka pussla ihop dagen – analogt. Ofta innebär det att vårdtagare får vänta, ibland länge, på hjälp med mediciner, hygien eller måltider.

– Alla kan inte få hjälp samtidigt, då måste man prioritera. Vem har störst behov? Kanske de med Parkinson, eller de med ett HSL-uppdrag som kräver tidsprecision? Kan 85-åriga ”Agda”, som ”bara” behöver hjälp med kaffe och stödstrumpor, vänta? Man ligger ständigt back, och prioriteringarna är ibland svåra, förklarar Lina.

I det aktuella fallet, som nu utreds, fungerade inte tekniken och instruktioner delades ut på post-it-lappar. Har det hänt tidigare?

– Absolut, jag har varit med om det flera gånger. Då får man en utskriven lapp och det blir lite… vad ska jag säga… ”skissa-gissa-spring”. Som erfaren undersköterska, med bakgrund i ett analogt system, vet jag att det finns en pärm hos vårdtagaren med beslutade insatser. Till exempel att man ska kontakta sjuksköterskan för att kontrollera om medicinlistan är aktuell. Men är man helt grön kan man omöjligt känna till allt som krävs.

Det gäller förstås också att veta var pärmen finns. Du nämnde tidigare att många insatser görs hemma hos vårdtagare med demens?

– Exakt! Pärmen kan ligga var som helst – på hatthyllan, eller till och med i soporna. Du anar inte vad som händer och kan hända, men så ser det ut i verkligheten. Jag vill dock betona att om jag inte hittar pärmen, pratar jag alltid med sjuksköterskan innan jag ger medicin, säger Lina.

Hemtjänstpersonalen tvingas att betala P-böter ur egen ficka när de parkerar fel vid akuta sjuklarm hos en vårdtagare. "Kan du tänka dig att det skulle gälla när räddningstjänst eller ambulans rycker ut? Helt sjukt!", säger Lina Larsson.

Bristerna skapar, inte helt oväntat, friktion. Relationen mellan anställda och chefer är stundtals mycket ansträngd.

Enligt Lina har kollegor vittnat om regelrätta bråk efter att kritik framförts och arbetsbördan ifrågasatts, vilket utmynnat i bestraffningar.

– Det har inte drabbat mig, men flera kollegor har berättat att om man haft ett gräl med samordnaren, har det dagen efter lagts in dubbelt så många insatser på den personens schema. Om det är slump eller straff vet jag inte, men enligt mina kollegor har det hänt flera gånger, säger Lina.

Samtidigt uttrycker Lina vad som skulle kunna sammanfattas som kollektiv självkritik, då missförhållandena borde ha uppmärksammats betydligt tidigare.

– Jag lyssnade på en dokumentär om Lex Sarah häromdagen och tänkte: ”Det har ju inte hänt någonting sedan dess.” Vi har en skyldighet att rapportera missförhållanden inom vården, men sedan lagen kom 1999 har inte mycket förändrats – och det är en sorg att det fortfarande ser ut så här år 2025.

Är du orolig för att mötas av repressalier efter det du berättat?

– Jag försöker att inte vara det, men självklart finns det i bakhuvudet – och man kan aldrig vara helt säker. De skulle aldrig säga att det beror på att jag gått ut i tidningen, utan i stället försöka hitta andra orsaker, säger Lina Larsson.

"Infiltrera hemtjänsten – ja, hela vård- och omsorgsverksamheten – och se verkligheten med egna ögon", lyder Lina Larssons uppmaning till politikerna i Båstads kommun. Foto: Rickard Gustafsson

Att arbetsmiljöproblemen och omsorgsbristerna nu lyfts fram ser Lina som positivt. Hon sticker dock inte under stol med att verksamheten är både underbemannad och underfinansierad.

Hon riktar därför en skarp uppmaning till politikerna i Båstads kommun: öppna ögonen, se verkligheten och förstå vilka konsekvenser år av nedskärningar och pressade budgetar har fått för både personal och vårdtagare.

– Politikerna borde infiltrera hemtjänsten – ja, hela vård- och omsorgsverksamheten – och se verkligheten med egna ögon. Alla har en stående inbjudan att följa med mig under ett pass, utan att rundorna är tillrättalagda eller att chefer och samordnare vet om besöket.

Tror du att politikerna är medvetna om vad som pågår?

– Nej, det kan de omöjligt göra! I Vision 2030 använder de ledord som ”Båstads kommun – ett bättre sätt att leva” och beskriver sig som en attraktiv förebild i alla sammanhang. I våras bjöd de in till två möten, på Hotell Riviera och restaurang Ellis, där medborgarna fick tycka till om framtidens äldreomsorg. Där målades en fasad upp – som om allt vore guld och gröna skogar. Personligen tyckte jag att det var ett jävla hån, säger Lina Larsson.

LÄS MER: Vårdvikarie slår larm om kaos i hemtjänsten