En av Sveriges mest världsberömda – nu ställer hon ut i Båstad
Av Claes Kanold
Hon är underfundig, andlig, har nära både till jord, natur och skratt. Hennes konstverk ropas in för rekordbelopp hos de förnämaste auktionshusen. För den konstintresserade krävs ingen närmare presentation, för den som bara flyktigt känner till hennes namn rekommenderas den finstämda dokumentärfilmen ”Jag är inte här, jag drömmer” som finns att se på SVT Play.
Vi träffar Cecilia Edefalk hemma hos galleristen Britt Arnstedt i centrala Båstad. Britt har dukat upp med kaffebröd från Furuhems bageri, av en gudomlig försyn har hon lyckats pricka in konstnärens och den utsände reporterns gemensamma favoritbulle, kardemumma!
Egentligen hade vi bestämt att ses under valnötsträdet på Bokhandlargårdens ljuva café, men vädrets makter stod oss inte bi. Vilket var lite synd eftersom Cecilia gillar att ”snacka” med träd. Mer om det senare.
Den hyllade konstnären har en långvarig relation till såväl Galleri Arnstedt som till Bjärehalvön. Britt, Arnstedt, som har en god blick för lovande konstnärer, var tidigt ute med att förhöra sig om Cecilias intresse av att visa sina alster på nordvästra Skånes eget Mini-Lousiana.
Första gången kände Edefalk sig inte redo, dessutom tyckte hon att Östra Karup kändes alldeles för avlägset. Tack och lov lät hon sig så småningom övertalas så nu är det tredje tillfället hon förärar galleriet en visit. Dessutom hade Cecilias sons farmor ett hus i Torekov ”där var vi på somrarna”. I år har det hyrts en stuga i Hov i några veckor, varav tre dagar ägnats åt att besöka den exklusiva bilutställningen Aurora på Norrvikens trädgårdar. Sonen är nämligen bil-entusiast av stora mått, medan mamma Cecilia inte ens har körkort.
Det skulle ändå visa sig vara förvånansvärt givande dagar för den öppensinnade konstnären. ”Vi har varit på bilutställningar tillsammans tidigare, den är gången bestämde jag mig för att titta på ett annat sätt. Det blev en spännande kontrast mellan de avancerade fartbilarna och trädgårdarnas vackra natur.” Som kuriosa kan nämnas att familjens katt heter Jesko, döpt efter en av Koenigseggs bilmodeller!
Har du upptäckt några andra smultronställen här på Bjärehalvön under alla dina besök här?
– Strandskogen i Torekov. Och Grönsakshallen i Boarp, svarar hon med ett klingande skratt. Vi handlade kronärtskockor där som var helt gudomliga.
Nej nu måste vi prata konst: Vad kan besökarna förvänta sig av din utställning som pågår mellan 9 och 29 juli på Galleri Arnstedt?
– Eftersom jag fokuserat på gult de senaste månaderna blir det mycket av den färgen. Gult ger väldigt mycket energi och känns skönt. Så man kan förvänta sig ljusa, vackra målningar. Och sol.
Byter du ofta färg?
– Nej, men när jag bodde i Tyskland under några år jobbade jag mest i en gråskala, det var som en skuggvärld. Färg ger ju energi också till en själv så jag tänkte att jag nog måste släppa det gråa och börja jobba med blått. En anledningarna var att jag fått i uppdrag att göra entrérummet till Rosenbad.
– Sedan arbetade jag med blått ganska länge. Därefter testade jag lite olika grejer och en dag när min tyske gallerist tittade in i min ateljé och fick syn på en solmålning jag gjort tog han med sig den till ett galleri i Madrid där den såldes direkt. Galleristen frågade om jag kunde göra fler, men när jag målar kan jag inte försöka efterlikna någonting annat, det måste skapas inifrån kroppen. När jag hade väntat ganska länge kunde jag fortsätta igen och utveckla solen.
Du rör dig till synes tämligen fritt mellan olika konstformer – har du kanske t o m blivit inspirerad till några framtida verk under din vistelse här?
– Ja, på Aurora blev bilarna plötsligt lite intressanta. Men jag ska nog inte säga så mycket mer, när man har en idé måste man nämligen vara lite försiktig.
Hur skulle du förklara vad konst egentligen är?
– Ett uttryck som kommer från hjärtat och som förmedlas utåt.
Tänker du någonsin på den blivande betraktaren när du skapar?
– Jag tänker ungefär som när jag pratar; jag målar som om att vi alla är vänner. Efteråt, när jag tittar på det jag gjort, kan jag undra hur det här ska bli bemött. Men aldrig när jag är mitt uppe i skapandet. Det skulle inte gå.
Emellanåt under vårt samtal sluter Cecilia Edefalk ögonen i några sekunder och liksom försvinner. Hon har i tidigare intervjuer pratat öppet om hur hon kan ”koppla upp sig” till bland annat August Strindberg, Hilma af Klint och Anders Zorn. Och att hon ibland kommunicerar med träd och växter i naturen.
– Hade jag pratat om det där för 20 år skulle det inte gått, då hade man ansett att jag var knäpp. Idag har det blivit mycket mer accepterat. Det går att kommunicera med allting, eftersom vi alla hör ihop. Det tror jag alla som pratar med sina med de sköter om dem kan intyga. Det som underlättar när man är konstnär är att man är för sig själv i sin ateljé och inte lika stressad som när man sitter på ett kontor. Vi har möjlighet att uppfatta mer.
– Processen är väl som så att man måste vara väldigt mottaglig och tillåta sig själv att vara det. Jag tror att många har förmågan, men viftar bort den. Man måste lita på att man har den kanalen. För mig är det som att jag ser en ordbild, det kommer som hela meningar. Ibland kan jag få en glimt av någon, men det är inte så att jag ser dem och jag hör absolut inga röster.
Rätt skönt va?
– Ja, det vore hemskt.
När du är ute i naturen och försöker prata med träd får du inte alltid svar?
– Nej, en del av dem är lite purkna, andra inte. Jag har uppfattat att de individuella personligheter. Precis som vi människor.
Nu börjar det bli trångt om vårt tillhandahållna utrymme så vi tar ”the easy way out”: det finns massor att läsa om Cecilia Edefalk på nätet, så googla om ni vill veta mer.
Innan vi sätter punkt vill dock konstnären gärna tillägga:
– Det är otroligt vackert här på Bjärehalvön, ni som bor här kan känna er privilegierade.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
